PÅ RAKT SYDLIG KURS GENOM LAOS
Det var spännande att se hur likheterna med Thailand tilltog ju längre vi kom in i Sipsongpanna i södra Kina. Vi gillade Kina skarpt och även om landet är stort så stod vi efter 77 dagar i andra änden.
Formaliteterna för att lämna Kina var mindre krångliga än att ta sig in. I Laos var det mer laid back och vi dristade oss till och med att ta en bild på den laotiska gränsbyggnaden inifrån ingemansland.
Min syssling följde med mellan Kunming och Luang Prabang och hennes närvaro innebar två tydliga saker. För det första har antalet foton på mig och sambon tillsammans tiofaldigats och för det andra slapp vi prata med varandra hela tiden. Min stackars syssling fick nog sina öron söndersnackade av först den ene och sen den andre... ;-)
Sambon berättade för släktingen att hon ofta campat på tempelområden i samband med tidigare cykelturer i Thailand. Sysslingen blev nyfiken på detta koncept och ville gärna testa så vi svängde in på ett tempel vi passerade en sen eftermiddag. Vi träffade några munkar som hänvisade till abboten.
Visst fick vi campa på tempelområdet och när vi frågade var svarade chefsmunken ”i tornet”. Han menade säkert att vi borde ta marklägenheten, men vi tyckte vindsvåningen såg fräckare ut.
Sysslingen blev eld och lågor och vi tyckte också det var rätt coolt. I vårt penthouse på tredje våningen fläktade det skönt och vi fick vara i fred. Enda abret var att det var en bit ner om man skulle behöva gå ett ärende på natten.
Utsikten var helt OK och även en badkruka som jag tyckte det var behaglig temperatur i ån när jag klev i för att vaska mig.
Vi är långt ifrån de enda som är ute och cyklar långfärd. Vi träffar regelbundet folk som är ute på allt från kortare treveckorsresor till fleråriga jordenruntturer.
En dag när vi kom stånkande upp för en brant backe i Kina stod det en annan cyklist och väntade på oss på toppen. Det var en liggcyklist från Frankrike som var på väg från Lyon till Peru. Vi tog sällskap ett tag men tappade sedan bort varandra. När vi en vecka senare stod och drack vatten längs vägen i norra Laos kom fransmannen plötsligt trampande igen.
Likheterna mellan Laos och Thailand är slående. Förutom att thailändska är ett gångbart språk finns är det mycket annat som gör att man känner sig hemma. De flesta varorna på butikshyllorna kommer från Thailand och i princip samtliga påslagna TV-apparater vi passerat har visat någon thaikanal så det känns nästan som om vi redan är framme.
Laoterna gillar torkad chilli. Hur många dukar med chilli på tork kan man rulla över innan däcken fräts sönder??? ;-)
En annan sak som verkar förena brödrafolken på ömse sidor av Mekhong är förkärleken för vattenfall som utflyktsmål.
En dag passerade vi genom ett ganska glesbefolkat område. Det var lunchtid och vi stannade för att fråga hur långt det var till nästa matställe. Två mil var inte det svar vi hade önskat höra, så sambon frågade Hmong-kvinnan i huset om hon mot betalning kunde röra ihop något enkelt åt oss. Det gick alldeles utmärkt, men så vaknade plötsligt kvinnans båda barn och vi fick helt enkelt laga vår lunch själva i hennes kök medan hon vaggade barnen. Det har sina fördelar att resa i ett land där man kan kommunciera.
Jag har aldrig varit i Luang Prabang tidigare, men sambon var där en weekend för knappa 10 år sedan. Det har hänt en hel del sedan hennes senaste besök och hon kände knappt igen sig.
I Luang Prabang kan man sitta på någon av alla terasserna längs Mekhong och njuta av god mat och dryck.
I Luang Prabang var det plötsligt gott om trafik och till och med lite trafikstockningar - inte som i Bangkok, men mer som i en mindre svensk ort under den halvtimme då alla samtidigt ska hem från jobbet via Hemköp och Apoteket.
Trafik innebär skyltar och i LPB hittade vi denna intressanta skylt med Fru Gårman. Inte visste vi att Laos låg så långt fram i sina jämlikhetssträvanden.
Min syssling tackade för sig i Luang Prabang och återvände till jobb och familj hemma i Sverige. Jag stod och svor över en knäckt eker i mitt bakhjul när hennes flight dånade förbi över vårt guesthouse.
Minns ni att jag ställde en fråga om vägval för ett tag sedan? Vi funderade på att ta västerut alldeles efter Luang Prabang och komma in i Thailand via Nan. Tyvärr satte byråkratiska visumregler stopp för detta och vi blev tvungna att åka via Vientiene. Här är i alla fall korsningen där vi skulle ha svängt höger om vi hade åkt mot Nan.
Som cykelnördar gladde det oss att se att alla ungar cyklar till och från skolan samt hem till mamma för att käka lunch. Det var ett hav av cyklar parkerade utanför varje skola vi åkte förbi.
Många cyklister tycker det är tungt att cykla i Laos pga värme och alltför många, långa och branta backar. Vi tyckte det gick hur bra som helst fram till Luang Prabang och vi tyckte nog att det var ”piece of cake”. Det skulle vi inte ha gjort. Söder om Luang Prabang kommer några riktiga dräparstigningar och vi fick spräckt vår andra ”tvåa”.
Första tvåan var +200 km på en dag vilket var i västra Kina. Andra tvåan var +2000 höjdmeter på en dag. Vi hittade ett riktigt sunkigt guesthouse på toppen men vad spelade sunkighet för roll - vi ville bara få vila.
När jag vaknade mitt i natten efter allt klättrande insåg jag att jag hade en infektion i kroppen och hade troligtivis feber. Allt var supertrögt på morgonen och jag lyckades till sist få ihop min packning men satt mest och hängde vid ett stenbord. Avfärden sköts upp flera gånger och till slut blåste vi av dagens cykling och jag gick tillbaka till sunkrummet. Inget femstjärnigt ställe, men definitivt bättre än att ligga i tält när man känner sig krasslig.
Bilden visar våra cyklar utanför den kombinerade restaurant och guesthouse medan jag låg halvdäckad på en bänk en bit in i lokalen.
2000 meter upp betyder förr eller senare 2000 meter ner. Dagen efter jag haft feber rullade vi neråt i många mil. Det hade varit riktigt härligt om bara vägen varit lite bättre. I många av vägkrökarna var asfalten uppriven och vi fick tvärbromsa för att inte hamna ute i salladen.
Utsikten var fantastisk och vi kom till en s.k. scenic spot med drickaförsäljare och en plats där alla ville låta sig fotograferas, så även jag.
Berget i bakgrunden är maffigt och en guide upplyste oss om att det heter ”Phu Pien Fah”. Varken jag eller sambon har hört talas om det, men det lär vara världsberömt i hela Laos.
Trots att jag repat mig från min feber var jag som man brukar dagen efter rätt så klen... ;-)
Under seneftermiddagen tappade jag krafterna rejält.
Vad göra? Bäst att stanna och köpa en pepsi i en affär i änden av en by och fundera över alternativen.
Medan sambon kastade sig in i någon diskussion med tjejen i affären kastade jag mig på golvet bakom hennes affär...
Sambon frågade om vi kunde få tälta på deras gårdsplan, men det fick vi inte. Vi skulle nämligen sova inne i deras hus som ännu inte var helt färdigbyggt.
Middagen var god och sällskapet likaså.
Eftersom jag däckade innan vi avklarat dagens 15 mil fick det bli tidig start för ett nytt försök nästa dag. Temperaturen var cykelvänlig och dimman låg tät över khaoniao-fälten när vi lämnade våra nya vänner.
Efter ett tag kom solen upp och gjorde slut på både diset och den behagliga svalkan.
En fördel med att cykla i Laos är att det inte är svårt att få tag i laokaffe... Det gäller bara att få dom att inte söta det så mycket att all kaffesmak försvinner.
Att vara ett annat och avlägset lands koloni är ett trauma för de länder som utsatts för det, men inget ont som inte för något gott med sig och i Laos gestaltas detta goda i ”khao jii”. Grillade bagetter med fyllning av ”laoslafs” 
samt en kopp laokaffe till det.
Med en sådan frukost rullar man så långt man behöver, vilket idag betydde 5 mil från någon by norr om huvudstaden direkt till thailändska ambassaden.
På väg in i Vientiene blev trafiken tät och vi fick skärpa till oss för första gången sedan vi kom in i Laos. Mitt inne i stan ropade någon på oss. Det visade sig vara en sällsynt strong 70-årig farbror som var aktiv cyklist och som kastade sig upp på sin cykel och följde med bort till ambassaden för att hålla sambon sällskap utanför medan jag gick in för att söka visum. D
Vientiene är den fjärde huvudstaden vi besökt på denna resa och det var vi tvungna att fira med ett gruppfoto framför stadens mest välkända landmärke.
Nu återstår det bara 18 km av trampande i främmande land innan vi på lördag rullar över bron till Thailand. Vi har cyklat ett antal vätternrundor och att se Thailand på andra sidan floden påminner om den goa känslan man får när man trampar in i Motala stad. Sinnesstämningen kan också liknas vid den man får när man åker vasaloppet och kommit så nära Mora att man kan höra speakern i målet - allt slit är som bortblåst och man kan njuta av vetskapen att det faktiskt kommer att greja sig.
To be continued...
