Från Göteborg till Bangkok på cykel

Helt underbar tråd. Skulle vilja göra samma sak som ni. Vilket otroligt äventyr. Tackar så mycket för en kanon resa.

Mvh Surfaren

SIDENVÄGEN

Vi har ju färdats längs den klassiska sidenvägen ett tag men inte förrän vi nådde fram till Khiva började känslan av att befinna sig på klassisk mark infinna sig. 

Staden är en gammal befästning och marknadsplats där slavar sålts. Runt om gamla stan går en ringmur och innanför ringmuren är allt i sten och på eftermiddagarna var det så hett att det inte gick att vistas där.

Det är gott om gamla moskéer och madras inne i gamla stan och alla är beklädda med fantastiskt vacker mosaik.

Staden är nästan för väl bevarad och det kändes som att gå runt i ett utomhusmusem.

Så var det då dags att lämna vårt guesthouse för att trampa de 45 milen till Bukhara. Vi måste registrera oss på ett hotel var tredje dag. Det går att cykla mellan städerna på tre dagar, men vi var för sega för att göra det och valde att betala för en extra natt som vi inte bodde på hotellet bara för att få en extra registreringslapp.

Här uppmättes 45 grader i skuggan. Som tur var (!!!!) var det motvind och vi fick lite avkylning.

Det är gott om kanaler som leder bort vatten från Amur Darya och Aralsjön. Vi var frestade att stanna och bada.

Det är poppis bland yngre killar att ha upphottade cyklar.

Det var hett och utan träd som kan ge skugga får man ta vad som finns till hands som kan skugga när det blir dags för lunchpaus.

Detta lilla kafé bjöd förvisso skugga, men det var som ett växthus och kändes varmare inuti än utanför

En natt när det var dags att slå läger kom vi till ett thehus i en oas. Det låg en vattenslang i trädgården och vi blev väldigt sugna på att använda den för att duscha. Vi fick sova i jurtan på bilden och duschade med vattenslangen bland träden bakom jurtan.

Jurtor hör väl främst hemma i Kirgizstan, men ibland stötte vi på dem i Uzbekistan också. Mönstret på Kirgizstans flagga är en stiliserad bild av insidan av taket på en jurta, vilket syns på denna bild.  

Längs vägen ligger det chaichanas (thehus) med jämna mellanrum. De har sittplattformar som är traditionellt i centralasien och de serverar enklare mat, bröd och the.  Nedan ses en kock i full gång.

Och så här såg just denna chaichana ut inomhus. Notera kaminen till höger. När vi passerade var det över 40 grader i skuggan så vi tyckte inte dom skulle tända i kaminen. Inlandsklimatet gör dock att det är varmare än i Thailand på sommaren och kallare än i Sverige på vintern.

Det blev ytterligare en tältnatt i öknen natten innan vi kom fram till Bukhara som är ytterligare en klassisk stad längs sidenvägen

Eftersom högsta sedelvalören är 1000 Som (2,35 kronor) så har bär alla hela tiden runt stora sedelbuntar. Sambon provade att använda riktiga pengar för att vika en sådan pengarulle som man gör med låtsaspengar och sedan bränner på gravarna under det kinesiska allhelgonafirandet. 

Så kom vi då till slut fram till Khiva som kändes mer levande och inte som om man gick runt i ett museum. Bilden visar utsikt över gamla stan från en borg och tillika regeringsbyggnad som bombarderades av bolsjevikerna under 1920-talet. Endast 20% av byggnaderna överlevde bombardemanget.

Lite fler ruiner från palatsområdet efter bombningarna för 90 år sedan. 

Smågrabbar som spelar fotboll framför urgamla historiska byggnader.

Vi besökte basaren och från denne kryddförsäljare spreds goda dofter.

När man cyklar går det åt energi och vi passade på att köpa nötter och torkad frukt på basaren.

Det tog oss två dagar att cykla de 26 milen mellan Bukhara och Samarkand. Någonstans mitt emellan träffade vi på detta franska par som egenhändigt byggt om sin Landrover och givit sig ut på en jordenruntresa. Nästa mål var Japan och sedan Australien. Dom gav oss flaskor med härligt kallt vatten och bjöd hem oss till deras hus i Pyreneerna. 

Så nådde vi liksom i visan till slut fram till Samarkand.

I Samarkand finns otroligt vackra gamla byggnader och känslan av att befinna sig i ”Alladinland” blev riktigt stark. 

Mosaiken på alla famla byggnader var urtjusig.

Efter fyra dagar i Samarkand var det så dags att gränsla cyklarna och trampa vidare

To be continued.. 

Fantastiskt ,helt enastående

Hur många liter vatten har ni med vid avfärd på morgonen? Är det inte svårt att få tag på rent dricksvatten? Kokar ni allt eller behandlar med tabletter?

/SA

Hur många liter vatten har ni med vid avfärd på morgonen? Är det inte svårt att få tag på rent dricksvatten? Kokar ni allt eller behandlar med tabletter?

/SA

Det beror helt på hur varmt det är samt tillgången på vatten längs vägen. I de obefolkade områdena i öknen kånkade vi som mest på 12 liter per person vilket skulle räcka i runt två dygn.

När vi färdas genom mer befolkade områden brukar vi starta på morgonen med fem liter vatten tillsammans. Vi skulle kunna nöja oss med mindre eftersom det finns att köpa överallt, men 5-litersdunkar är billigare än att köpa småflaskor.

Vi har valt att inte ha med filter, men har med oss ett par hundra reningstabletter som vi dock inte börjat använda än. I öknen fanns inga bäckar att ta vatten ur men nu när vi ger oss upp i de kirgisiska bergen kommer vi att kunna ta vatten ur bäckarna och då kommer vi börja använda tabletterna. Tyvärr gör pillren att vattnet smakar illa.

Djupt imponerad av ert äventyr - o väldigt tacksam att ni delar med er av detta till oss..

Fantastiskt, fashinerande, imponerande

Det beror helt på hur varmt det är samt tillgången på vatten längs vägen. I de obefolkade områdena i öknen kånkade vi som mest på 12 liter per person vilket skulle räcka i runt två dygn.

När vi färdas genom mer befolkade områden brukar vi starta på morgonen med fem liter vatten tillsammans. Vi skulle kunna nöja oss med mindre eftersom det finns att köpa överallt, men 5-litersdunkar är billigare än att köpa småflaskor.

Vi har valt att inte ha med filter, men har med oss ett par hundra reningstabletter som vi dock inte börjat använda än. I öknen fanns inga bäckar att ta vatten ur men nu när vi ger oss upp i de kirgisiska bergen kommer vi att kunna ta vatten ur bäckarna och då kommer vi börja använda tabletterna. Tyvärr gör pillren att vattnet smakar illa.

Tack för ditt snabba, detaljerade svar.

Ha en fortsatt bra "tramp".

/Sarne 

Av allt jag läst på MPR är detta den absoluta reseskildringen och största underhållning....någonsin!

Djupt imponerande!

Helt imponerande. Detta får ju alla andra resetrådar på MPR att likna små petitesser. Mycket imponerande

/GSt

Hej och tack ännu en gång för att vi får följa med.

Har varit ute på jobb i en månad och det första jag gjorde va att kolla om ni skrivi något, och jag blev så glad över alla underbara sidor.

Lycka till på era fortsatta resa. Sylvia

Ja fy fan man kan inte bli mer än sjukt jävla imponerad av detta!!

Och en annan tycker det är jobbigt att ta bussen till flygplatsen.

Måste ju gratulera till att knät verkar bra nu, hade ju inte varit så roligt att avbryta efter halva resan.

Det här är så bra att om ni skildrade denna resa i bokform, så skulle nog många köpa, fantastiskt.

Woffe

Samarkand - Osh

Tack för alla hejarop...

När vi lämnade Samarkand hade vi c:a 70 mil till gränsen. Visumreglerna i Uzbekistan är inte att leka med och en overstay innebär dryga böter på tiotusentals kronor. Vår plan var därför att trampa de 70 milen på sex dagar och för att kunna ha två dagars giltighetstid över på vårt visum som reserv utifall att det på sluttampen skulle dyka upp hinder i form av sjukdom eller liknande. 

Efter att ha lämnat Samarkand åkte vi in i jordbrukstrakter. Landskapet som tidigare var platt, började nu bli mer kuperat och trevligt att titta på.

Skillnaden mellan att färdas genom ödemark och bebyggda trakter betyder att det finns tillgång till bättre mat än den vi lagar själva på vårt bensinkök. Kolla in läckerheterna man kan få på detta lunchhak.

De gamla ryska Kamazlastbilarna är tydligen uppskattade för att de är enkla att meka med. Ingen avancerad elektronik så långt ögat når. Blir dom överhettade är det bara att stanna och ösa vatten över kylare och motor.

Efter en felnavigering hamnade vi på en grusväg som tog oss ut på en 40 km lång omväg. Motivationen sjönk till bottenläge :-(

Ledarskapet i Kreml tyckte en gång i tiden att Uzbekistan skulle odla bomull. För att detta skulle fungera tog man det vatten som skulle till Aralsjön. Trots att snart 25 år har gått sedan Sovjetunionens fall är Uzbekistans ekonomi fortfarande helt beroende av bomullsodling och överallt syns fälten och ineffektiva bevattningskanaler.

Om man tycker sadeln är för hård kan man alltid vaddera den med lite bomull som trillat av transporter och ligger och skräpar överallt längs vägarna.

Lite här och var finns vattenrör som bara står och skvalar ut dyrbart vatten. Vid dessa platser brukar det finnas försäljare av dricka, meloner och snacks. Många stannar för att skölja av sig och så också vi. Jag brukar blöta ner allt utom byxorna och det svalkar skönt i 20-30 minuter innan allt är torrt igen. 

Det vatten vi har i våra flaskor är oftast runt 40 grader varmt och då är det gott att stanna och köpa en melon istället för att dricka halvvarmt vatten.

Att vara melonförsäljare är ett hårt och stressigt jobb. ;-)

Staden Olmaliq är en stad med tung industri. När vi närmade oss staden såg vi enorma slagghögar och när kom nära fabriksbyggnaderna såg vi att dessa var oerhört slitna. Jag fick väldiga associationer till fabriken i filmen Deer Hunter.  Uzbekistan är en totalitär stat och ofta är det fotoförbud så jag vågade tyvärr inte dra fram kameran och ta närbilder på fabriken.

Ett slitet smältverk från sovjettiden blir inte vackrare bara för att det växer solrosor framför.

Uzbekistans alla regler kring visum och registreringar stressade oss rejält och vi hade svårt att njuta av allt som faktiskt finns att se och göra. För att hinna ut i tid jagade vi på rejält och en dag var jag så slut att jag däckade en timme i väntkuren på en busshållplats.

På väg upp i bergen som skiljer Ferganadalen från resten av landet åkte vi längs en kraftverksdamm. Efter all tid i öknen kändes det skönt att kunna få vila ögonen på en större vattensamling igen.

Var än vi stannar till drar vi allas blickar till oss. Bilden visar hur sambon genast hamnar i centrum för allas uppmärksamhet när vi stannat för att köpa vatten och frukt.

Även om Uzbekistan som stat är väldigt strikt och totalitär så är uzbekerna ett härligt och väldigt gästfritt folk. Det är aldrig svårt att hitta sängplats och här blev vi inbjudna att tillbringa natten på bänkarna inne i en restaurang.

Alldeles under restaurangen flöt en ström med iskallt vatten. Vi gjorde vår kvällstvagning vid den lilla stranden.

”Lagman” är en centralasiatisk rätt vi ätit oss trötta på. Det är en soppa beståendes av handgjorda nudlar, kött och grönsaker. När vi kom till Ferganadalen hände plötsligt något. Till soppan fick vi nu även en rödbrun röra som visade sig vara en rejält stark chillipasta. Därtill serverades inlagd senapskål och hela anrättningen påminde väldigt om ”khao soi”. Sambon kunde inte låta bli utan beställde in en extra tallrik. 

För att komma till Ferganadalen var vi tvungna att ta oss över ett 2200 meter högt bergspass. Ferganadalen är ett politiskt känsligt område och många länder varnar för resor i området. Alldeles före klättrningen upp mot passet var vi tvungna att registrera oss i en militär vägspärr.

På vägen upp dök denna vägskylt upp med namn på städer vi kommer att passera.

Pga en ordentlig militär närvaro och massvis med skyltar om att fotografering var förbjudet så har vi nästan inga bilder från bergen som skiljer Ferganadalen från resten av landet. 

Längs vägen upp stannade vi flera gånger för att köpa dricka och eftersom lokalbefolkningen vågade dra fram sina mobilkameror för att fota oss så dristade vi oss till att fotografera dem.

Vi var definitivt långsammast på vägen upp. Lastbilarna segade sig sakta upp men var trots allt snabbare än oss, men på nervägen var det vår tur att köra om. Medan dom motorbromsade sig ned på låga växlar flög vi förbi i över 50 knyck.

Vi var tvungna att stanna till vid en lunchrestaurang för att låta lastbilarna komma ifatt... ;-)

Väl över bergen kom vi ner till Ferganadalens slättland. Det hade varit svalt uppe i bergen men nere på slätten var hettan tillbaka och det var mycket som påminde om cykling i Thailand. Ändlösa åkermarker, byar med jämna mellanrum och god mat med lite styrka i.

Ferganadalen skall vara ”farlig” att resa i, men vi tyckte att folk här var ännu mer gästfria och trevliga än i resten av Uzbekistan. 

Ett exempel på detta var när vi strax efter att ha trampat igenom en by såg en minibuss köra ifatt oss, sakta in och veva ner rutan och fråga om vi ville ha glass. Vi trodde det var en försäljare, men det var det inte. Dom langade bara över två glassar och sade ”welcome” och vände sedan tillbaka till byn. 

Förbipasserande bilar saktade ofta ner för att höra varifrån vi kommer. Vi svarar då sanningsenligt Thailand och Sverige, men Sverige förväxlas så gott som alltid med Schweiz. 

Det var 17 mil över slättlandet från Kokhand i västra Ferganadalen till Osh i Kirgizstan och det hade man kunnat klara på en dag om det inte varit för att en superbyråkratisk gräns skulle korsas. Vi valde därför att stanna till nära gränsen så att vi nästa dag bara skulle ha några få mil kvar till gränsen.

Området är tättbefolkat och att hitta tältplats kändes svårt så när solen höll på att gå ned stannade vi till vid en liten restaurant och genast kom det fram ett antal människor och ville prata. En av dem var en äldre herre som talade en hel del engelska. Han frågade var vi skulle bo och vi svarade att vi inte visste, varpå han föreslog restauranten vi just stannat vid.

Vi inkvarterades i ett ”private dining room” som visade sig vara hett som en bastu.

Den äldre mannen var 75 år och pensionerad radioingenjör. Med sig hade han sin 12 år gamle sonson som också gillade engelska och gärna ville öva. Pojken var väldigt duktig för sin ålder och paret stannade och pratade med oss medan vi åt middag och lovade komma tillbaka följande morgon.

På morgonen fick vi se hur kockarna förberedde maten som skulle säljas under dagen.

Deg till ugnsbakade dumplings tillreddes också tidigt på morgonen.

Strax före vi skulle lämna restaurangen kom den gamle mannen och frågade om vi ville följa med hem till honom och få lite kaffe. Vi tycker alltid det är kul att bli hembjudna till folk och hade dessutom gott om tid så vi tackade ja. 

Familjen bodde i två hus med en liten fruktträdgård mellan husen. Vi blev bjudna på färskt bröd, kaffe, the och hemgjort vin

Efter att ha trampat 207 mil genom uzbekistan var det dags att trampa de sista kilometrarna mot gränsen. Kvällen innan hade vi gjort iordning alla dokument som krävdes för att komma ut ur landet.

Vid gränsen väntade massvis med människor och lastbilar. Vi körde förbi kön av lastbilar och ställde oss längst fram. En soldat var vänlig och släppte igenom oss. Inne i gränshuset skulle vi sedan deklarera alla tillgångar (pengar och dyra prylar), röntga bagaget, kontrollera passen två ggr och till alla dessa stationer var det ordentligt långa köer. Tjänstemän såg dock oss och lotsade oss genom folkmassorna till början av varje kö. Vi kom igenom den uzbekiska gränsen på en dryg timme men för alla andra som väntade tog det säkert hela dagen. Det kändes inte helt rättvist att bli behandlad som en VIP, men vi tog ändå tacksamt emot specialbehandlingen.

Kirgizstan har bestämt sig för att satsa på turism och tagit bort alla krav på visum och registreringar och formaliteterna på den kirgiziska sidan tog således bara en minut per person.

To be continued..