Från Göteborg till Bangkok på cykel

Förträffligt , underhållande , jättebra

Så grymt bra reseberättelse. 

_{härlig tråd blir sugen gå ner i källaren å kränga på nya däck på min cykel vilket jag inte prioriterat   lycka till med resten av resan}  

Häftigt jordklot vi har!

KASPISKA HAVET

Denna resa inkluderar tre överfarter av små och stora vattendrag meddelst båt. 

Första båtresan var med stenafärjan från Karlskrona till Gdynia. Biljett bokades snabbt på internet kvällen innan avfärd.

 

Det är inte tillåtet att cykla över broarna över Bosporen så vi var tvungna att ta färjan (25 minuter) över sundet. Biljett köpte vi i en automat vid kajen.

 

Tredje färjan är den över Kaspiska havet och den var sju resor värre att få ihop än alla andra färjeresor sammanräknat som jag tidigare gjort under mina 44 år. 

 

”Färjan” är ett fartyg som transporterar järnvägsvagnar mellan Baku i Azerbaijan och Aktau i Kazakstan. Den har plats för 12 betalande passagerare men saknar all form av tidtabell utan seglar när den är fullastad och när vädret tillåter.  Bilden nedan visar en likadan färja som den vi åkte med.

DSC07269.jpg

 

 

Att köpa biljett är ett äventyr i sig och många resenärer har på nätet rapporterat hur krångligt och tidsödande det kan vara.

 

På vårt vandrarhem var det nu 7 cyklister som alla ville till Kazakstan. Sambon och jag hade kollat flyg och det var en absolut möjlighet som bara skulle bli 50 euro dyrare, men mecket med att montera ned och packa cyklarna i kartonger och ankomma till Aktau kl 00.30 kändes avskräckande.

 

Ägaren av vandrarhemmet ville nog bli av med oss och ringde varje dag och kollade med en kompis i hamnen om det skulle gå någon färja. På torsdagen sade hon att det kanske skulle gå en på fredag men när fredagen kom så var det nya bud, dvs. ingen färja.

 

På lördag morgon brände det till. En färja skulle komma och värdshusvärlden såg till att vi skrevs upp på någon passagerarlista (förmodligen på hennes kompis post-it lapp) och uppmanade oss att vara i hamnen kl 20.00 på lördag. Därefter körde hon ut oss för att ge plats för nya gäster. 

 

Vi tillbringade lördagen i en park och åt gemensam picknick.

DSC07167.jpg

 

Man blir däst efter mat och har man inget annat för sig kan man blunda en stund.

DSC07168.jpg

 

Några dagar senare skulle armén ha en parad i stan och strandvägen var avstängd för förberedelser. När en i vår grupp dagen innan cyklade bort för att försöka leta upp biljettkontoret blev han bortmotad av militären och när det verkligen blev skarpt läge bad vi en lokal engelskspråkig cykelkille vi lärt känna komma bort och sköta snacket. Vi släpptes igenom och cyklade länges stridsvagnar, trupptransportfordon och raketavfyrningsbilar som stod uppställda i snörräta rader. Det kändes som en invasion var på gång och ingen av oss vågade ens tänka tanken på att ta fram kameran. 

 

Vi infann oss i hamnen kl 19.00, men där var tomt. Ingen färja och ingen i biljettkontoret. 

Ett par tyskar på motorcykelresa var redan på plats och en av dom talade flytande ryska. 

 

Vid 21-tiden på lördagen kom färjan och man började lasta av. Den rysktalande tysken fick besked om att biljettkontoret skulle öppna kl 22 och vi traskade dit. Ingen var där och efter ett tag återvände vi till väntkuren där vi fick nytt besked om att biljettkontoret skulle bemannas kl 7.30 nästa dag.

 

Rykten gick om att vi kunde gå ombord och betala direkt till kaptenen, men vi valde att sova på våra madrasser i den väntkur som sett  sina bästa dagar.

DSC07213.jpg

 

Morgonen kom och vi återvände till biljettkontoret som nu var bemannad av den dam som i alla rapporter jag läst är en riktig häxa. Med den tyske tolkens hjälp hade vi snart våra biljetter i handen och jag måste tillstå att damen var riktigt trevlig. Hon skojade och önskade oss lycka till. Kanske var hon ännu ett exempel på överdrifter i internetrapporter eller så låg simpla språkproblrm bakom häxbeskrivningen.

DSC07218.jpg

 

Att fartyget låg i hamn så att vi kunde se in i det och att vi nu hade biljetterna betydde dock inte att det var dags att gå ombord än på ett tag.

DSC07234.jpg

 

Klockan tickade vidare och vi hängde tålmodigt i vårt lilla skjul. Vid 12-tiden på lördagen uppmanades vi att gå till passkontrollen och tullen. Inte heller detta betydde något då vi endast vi stå och vänta där i ytterligare en timme.

DSC07230.jpg

 

Så blev vi till slut inkallade en och en till passkontrollen. Passen stämplades och vid 14-tiden på lördagen kunde vi till slut rulla ombord och parkera våra cyklar bland järnvägsvagnarna.

DSC07239.jpg

 

Eftersom det var 15 passagerare och fartyget bara hade plats för 12 uppstod viss förvirring. Ingen berättade något och vi fick sitta i mässen och vänta. 

DSC07291.jpg

 

Till slut visade det sig att ingen hytt var bokad åt oss utan vårt sällskap erbjöds att sova i mässen och det var bara att rulla ut luftmadrasserna. Det blev dock trångt och kaptenen beordrade en besättningsman att lämna sin hytt till oss och jag och sambon blev de lyckliga att få sova i eget rum.

DSC07299.jpg

 

Bara för att vi fick gå ombord betydde ju inte på något sätt att fartyget var redo att segla. Det tog ytterligare tre timmar innan vi kastade loss. Det tog ”bara” 22 timmar från det vi kom till hamnen innan färjan lämnade kaj.

DSC07263.jpg

 

Det var inte mycket till underhållning ombord. Vi fick nöja oss med att beundra utsikten till havs och se en solnedgång i havet. Nästa gång lär bli i Thailand för vår del.

DSC07296.jpg

DSC07303.jpg

 

Efter solnedgång kommer månuppgång även mitt ute på Kaspiska havet.

DSC07309.jpg

 

Det andra nöjet vi hade var maten. Det ryktades att mat inte ingick så vi hade inhandlat mat och vatten för tre dygn, vilket visade sig vara onödigt. Vi hade helpension, men menyn var den samma varje dag. Spagetti med stekt kyckling. 

DSC07349.jpg

 

Ombord fanns även ett ryskt filmteam som gjorde något jobb för National Geographic. Dom hade en specialbyggd monsterbil som parkerades längst bak i aktern bakom alla järnvägsvagnarna.

DSC07252.jpg

DSC07254.jpg

 

Framåt eftermiddagen på söndagen kunde vi skymta land. Vi hoppades komma i land senare på kvällen och hinna in till stan för att handla. Då lät kaptenen kasta ankar - det var nämligen fullt i hamnen och vi fick besked att vi kanske skulle få komma i land kl 22 på söndagskvällen. Att komma till ett nytt land och en ny stad vid den tiden på dygnet är ingen höjdare och vi började hoppades på nya förseningar.

 

Vi vart snart bönhörda och fick besked om att vi skulle lägga till på måndag morgon. 

När vi gick in mot hamnen möttes vi av kazakiska bogserare.

DSC07367.jpg

 

Med en suck av lättnad kände vi den lätta dunsen när fartyget lade till mot kajen. Tyvärr var nya förseningar på gång. Ett skiftbyte i hamnen innebar att inget hände under tre timmar. Därefter kom passpolis ombord och tittade på besättningens dokument. Efter flera timmar av ny väntan fick vi efter 46 timmar ombord lämna fartyget. En passpolis ledde oss till huset som inrymde passkontrollen.

 

Vi uppmanades att fylla i våra ankomstkort och ställa oss i kö för passkontroll och tullkontroll.

DSC07382.jpg

 

Vi började vänta på färjan på torsdagen, fick besked på lördagen att vi skulle infinna oss i hamnen kl 20. Vi gick ombord på söndag kl 14 och färjan seglade kl 17 samma dag. Vi kastade ankar utanför Aktaus hamn på måndag efteriddag och fick gå i land runt lunch på tisdag och inte förrän vid 14-tiden på måndagen kunde vi börja cykla in mot Aktaus centrum.

 

Liksom i det forna Sovjetunionen och flera av dagens centralasiatiska stater har Kazakstan kvar kravet att en utlänning måste registrera sin närvaro inom tre dagar om man skall stanna längre en fem dagar i landet. Detta skulle vi så det var bara att först försöka hitta till migrationspolisen och sedan vänta där i tre timmar på att få vår lilla extrastämpel på våra arrival cards, som innebar att vi slutligen kunde sätta kurs mot öknen.

DSC07383.jpg

 

Byråkratin och ineffektiviteten är häpnadsväckande, men man kan inget annat göra än att gilla läget. Att hetsa upp sig var ingen idé, bättre att se till att använda tiden för att vila benen inför kommande ökencykling. 

 

To be continued...

Då kände ni er hemma då.

Då kände ni er hemma då.

Om det är byråkratin jag skrev om som du syftar på så kan jag meddela att den är etter värre i centralasien än i Thailand. Just nu är vi Uzbekistan och här känns det som om händelserna 1989 och 1991 gått totalt förbi och att man lever kvar i sovjetsamhället. 

Om det är byråkratin jag skrev om som du syftar på så kan jag meddela att den är etter värre i centralasien än i Thailand. Just nu är vi Uzbekistan och här känns det som om händelserna 1989 och 1991 gått totalt förbi och att man lever kvar i sovjetsamhället. 

Jag var i forna Sovjetunionen 1968 med båten M/S Kungsholm, vi gick till Leningrad(dagens S;T Petersburg) i Finska viken, för att få gå iland där fick vi lämna ifrån oss våra Pass och fick en Plywoodskiva så pass stor att den inte gick ner i fickorna. Dessutom hade de dessa Kalachnikov eller  hur de nu stavas. Det fanns askkoppar var 300-ade meter, du var tvungen att aska i din hand tills du kom fram till askkopparna. Polisen hade likartade vapen som vakter. För att få en  Taxi en hel dag så fick han en limpa Marlboro, kostade mig 5 kronor så det var en billig Taxi. Det var jäkligt billigt där då. Vatten som gick att dricka fanns i automater, 1 kopek för en mugg och 3 kopek för skärfärgat vatten med kolsyra.

Förlåt, lite utanför ämnet.

gubben

Jag bockar och bugar, för att ni delar med er om upplevelserna av detta äventyr.

Det är både roligt och intressant att följa och fortsättningen.

Kan bara säga tummen upp för er

Fantastiskt skoj att följa detta..

Ja detta blir nog trådarnas tråd i år

Ändå har vi många fantastiska trådar på forumet

Instämmer i hyllningskören, magiskt, häftigt, fängslande, proffsigt, imponerande, finns säkert fler ord man kan använda för er bedrift.

Det jag undrar är, "cyklarna" är dom någonting att ha efter en sådan resa, även om ni servar dom under resan.

Håll ut vi är med er hela vägen.

Woffe

Instämmer i hyllningskören, magiskt, häftigt, fängslande, proffsigt, imponerande, finns säkert fler ord man kan använda för er bedrift.

Det jag undrar är, "cyklarna" är dom någonting att ha efter en sådan resa, även om ni servar dom under resan.

Håll ut vi är med er hela vägen.

Woffe

Tackar för hyllningsorden För den som vill följa med mer i detalj finns alltid bloggen som ju är er detaljerad och dessutom tvåspråkig (thai/engelska)

Vad gäller cyklarna så tar dom ju en del stryk, men det här skall dom ju tåla. Det finns ju folk som cyklar mycket längre än så här på samma cykel. Min cykel är ganska ny och är en klassisk engelsk långfärdscykel med stålram och den förväntar jag mig hålla i många tiotals år till.

Sambon är ju mycket mindre och hade svårt att köpa cykel i Sverige. Hennes cykel är en MTB i aluminium som hon köpte i Bangkok för tio år sedan och byggde om till långfärdscykel. Hon är en mer rutinerad långfärdscyklist än jag och hennes cykel har väl gått runt 4000 mil vid det här laget. Det enda som är kvar är ramen - hon är inne på tredje uppsättningen komponenter nu.  

Mkt bra tråd detta ,synd man inte kan utrikiska ,så man kunnat följa bloggen ,men går ju bra här också ,väntar med spänning på nästa uppdatering

Exit Kazakstan

Efter en vilodag i Beyneu som är en ökenstad i dubbel bemärkelse var det dags att trampa vidare mot Uzbekistan. Vägen ut ur Beyneu har definitivt sett sina bästa dagar och  det gick inte fort framåt. Vi åkte mest i dikeskanten.

Efter omkring 7 mil kom vi till en liten by mitt i öknen. Landskapet runt om var helt platt, det fanns ett par träd vid skolan men det var allt och inte ett vattendrag på många många mil. 7 mil bort på skitväg ligger ökenstaden Beyneu. Måste kännas ganska isolerat att bo där. Barnen hade dock tablets med internet så dom har ju koll på vad som händer i omvärlden. 

I byn fanns en handelsbod som hade öppet ett par timmar varje dag. Dom var hyggliga att öppna extra för oss.

Vi hade egentligen behövt vila en dag till innan inresan i Uzbekistan men eftersom landet  är 200 mil långt var vi tvungna att försöka resa in direkt när våra 30-dagarsvisum började gälla. Barska poliser såg till att vi inte tog något traditionellt foto vid gränsen, men detta är i alla fall en zoomad bild på gränsbyggnaderna. 

Händelserna år 1989 och 1991 med kommunismens sammanbrott och Sovjetunionens upplösning tycks ha gått Uzbekistan helt förbi och man fortsätter på samma sätt som förr under samma ledarskap. Att turista på egen hand är krångligt och särskilt om man reser sakta som vi gör. Var tredje dygn måste man registrera sig hos myndigheterna och med vår typ av visum kan det bara göras genom att ta in på ett hotell som är licensierat för utländska turister. Problemet är från gränsen till första möjliga registreringsställe i staden Nukus (se kartan nedan) är det 44 mil som måste klaras på tre dygn. 

För att klara dessa 44 mil genom öknen på tre dygn tältade vi 6 km från gränsen. Vi kom fram till gränsen kl 7.20 bara för att inse gränsen var stängd för skiftbyte mellan kl 7 och 9. Inte förrän kl 13 hade vi tagit oss igenom pass- och tullkontroll efter att ha deklarerat varenda pinal och utrikisk sedel och det återstod endast 2,5 dygn tills vi måste registrera oss. Racet genom öknen kunde börja.

Stämmer verkligen skylt och verklighet. Jag tycker det ser ut som en kamel på skylten, medan det var dromedarer som spatserade runt i sanden.

Vägen var hyggligt bra och det var en del trafik av framför allt lastbilar. En tidig morgon mötte vi två motorcyklar som vi stannade för att snacka med. Det var två indier som skulle köra MC från sin hemstad i Indien till London.

Vägen var spikrak och landskapet platt som en pannkaka. Det var lite som att befinna sig på havet.

Första dagen trampade vi 11 mil utan att svänga, men under andra dagen hände ett mindre mirakel. Vägen gjorde en liten sväng och hade en liten buske i kanten på ett och samma ställe. Vi blev så häpna att vi var tvungna att stanna och ta ett kort. Titta ordentligt så syns det hur vägen svänger ett par grader.

Första dagen cyklade vi 11 mil och andra degen blev det 18,5 och då var det väldigt skönt att hitta ett lastbilskafé där vi kunde duscha, äta och sova gratis på några soffor. Bilden visar baren i lastbilshaket.

Kafét bakade sitt eget bröd. I centralasien bakar man på ett annorlunda sätt. Brödkakorna sätts på väggarna inuti en cirkelrund klotformad vedeldad ugn. 

Många av lastbilarna kom från Baltikum och Polen och många av lastbilarna vi möter är Volvo och Scania. Som Göteborgare känns det lite extra kul att tänka sig att den bilen som man just mötte kanske plockats ihop hemma på Hisingen. 

Efter att ha trampat drygt 15 mil den tredje dagen kom vi till sist fram till staden Nukus där vi tog in på ”stadshotellet” och fick våra registreringar. Liksom på så många andra ställen i den här delen av världen har man fixat till exteriören och hotellet så riktigt snyggt ut.

Interiören var dock eftersatt och badrummen var ganska kass, men vi har varit på värre ställen och det var faktiskt skönt att kunna duscha även om vattnet var kallt och ibland inte rann alls.

I Nukus finns inte mycket att beskåda och staden har väl egentligen en enda sevärdhet och det är Igor Savitskys konstmuseum. De konstnärliga idealen i Sovjet gjorde det svårt att vara avantgardistisk konstnär, men dom fanns och förde en tynande tillvaro. Savitsky såg det konstnärliga värdet och samlade in så många verk han kunde. Kreml lät honom hållas då han höll till i en otillgänglig ökenhåla långt från omvärlden. Savitsky hade en vision om att en dag skulle folk komma resande från Paris till Nukus för att se konstsamlingarna, men tyvärr gick han bort några år innan 1991 då folk faktiskt började komma från Paris för att se den moderna konst han samlat in från Sovjetunionens alla hörn.

När vi lämnade Nukus för att trampa mot den klassiska staden Khiva fick vi korsa en ranglig pontonbro över floden Amur Darya. Poliser som stod vid brofästet hindrade oss från att fotografera brn, men en bit bort passade vi på att ta lite bilder på båtar som trafikerar floden.

Amur Darya blir ju bestulen på det mesta av sitt vatten vilket fått Aralsjön att torka ut. En effekt av att man tar vattnet är att man lyckats göra öknen grön. Det är dock inga långsamma övergångar mellan öken och grönska utan det är tvära linjer i landskapet. Ena stunden lummig grönska och nästa sandig öken. 

Vi är ju amatörer som cyklar för skojs skull men då och då möter vi proffs som cyklar i jobbet.

I Uzbekistan råder en hög inflationstakt och absolut kontroll över hur mycket valuta man för in och ut ur landet. Man måste deklarera hur mycket man tar in och sedan hur mycket man för ut. Den officiella växlingskursen är 2100 Som på en US Dollar. På svarta marknaden får man 2700 som. Största valören på sedlar är 1000 Som och när vi växlade 300 dollar fick vi denna hög med pengar. Även småbutiker har ofta sådana sedelräkningsmaskiner jag tidigare bara sett på banker. 

Vi har ett antal vilodagar nu så jag skall försöka uppdatera tråden med fler bilder från Uzbekistan så att den kommer ifatt till där vi är nu. 

To be continued.

Tack för ännu en mycket intressant rapport. Känns väldigt gammaldags att läsa att svartväxling förekommer ännu idag. Har många minnen av detta från resa med husbil genom öststaterna 1981.