En rabbin, en hinduisk präst och en baptistpastor satt i en bil och körde genom landsbygden på väg till en ekumenisk konferens (du vet, en sån där där alla ska vara snälla mot varandras religioner). Plötsligt dyker ett rejält oväder upp – blixtar, dunder, och det ser ut som om en tornado ska komma och ta hela bilen till Oz.
De ser ett ensligt torp med ljus i fönstret och knackar på. Ett äldre lantbrukarpar öppnar, vänliga som bullmormor och bondefar i en saga.
"Snälla," säger rabbin, "kan vi få ta skydd här över natten tills stormen lagt sig?"
"Så klart!" säger bonden. "Men vi har bara plats för två. En måste sova i ladan med djuren."
Rabbinen reser sig genast och säger:
"Inga problem! Jag älskar djur – så länge de inte är på tallriken."
Han tar en filt och knallar ut till ladan.
Fem minuter senare öppnas köksdörren. Rabbinen ser lite blek ut.
"Förlåt, mina vänner... men det är en gris där ute. Och enligt min tro är grisar... tja, inte kosher. Jag klarar inte det."
Hinduiska prästen nickar förstående.
"Oroa dig inte, jag har inga problem med grisar!"
Han tar filten och går mot ladan, nynnandes något i sanskrit.
Men snart kommer han tillbaka, ser djupt bekymrad ut.
"Åh nej! Det är en ko där ute! En helig varelse! Jag kan inte dela rum med henne. Det vore som att snarka i ett tempel."
Pastorn reser sig, klappar båda på axeln och säger:
"Lugna er, kamrater! Jag är baptist – vi har inga matregler, bara starkt kaffe och ännu starkare åsikter!"
Han tar filten, blinkar och försvinner ut.
Fem minuter senare öppnas köksdörren igen.
Och där står... grisen och kon.
