Vad gör vi om det visar sig att vi har helt fel?

Ja, en och annan blir nog helgonförklarat, om inte av andra så av sig själv

Känns som denna tråd fyller funktionen av en gigantisk brasklapp för alla de som varit som mest fradgatuggande och rabiata i den politiska diskussionen den senaste tiden.

Ja, man kan undra om Surin fått tag på ny avslöjande information om Abby som han långsamt försöker bearbeta.

För egen del är jag sällan säker på någonting och den jag argumenterar hårdast med är mig själv. Mina åsikter är ganska flytande och jag tycker det är väldigt kul att ändra åsikt. Det brukar ju bero på att man kommit på något som man inte visste förut, ett steg framåt. Men ibland argumenterar man ju för något som man brinner för och blir man då överbevisad så svider det ganska bra och självförtroendet får sig en knäck. Bättre att hålla sig här på MPR

Känns som denna tråd fyller funktionen av en gigantisk brasklapp för alla de som varit som mest fradgatuggande och rabiata i den politiska diskussionen den senaste tiden.

Signaturen din passar ypperligt i denna tråd

Signaturen din passar ypperligt i denna tråd

Ja det gäller ju att gardera sig

hejsan

Tycker verkligen att Surin P3 frågeställning är ganska bra, och det handlar väl bara inte om hur vi reagerar angående det som händer i Thailand utan även om när vi har fel angående andra frågor.

Sedan är det inte många som säger hur dom själva skulle reagera utan uttrycker sig väldigt svävande om hur man beter sig, inte många säger "jag reagerar på detta vis" utan många säger "man reagerar väl på detta vis".

Själv reagerar jag på det viset att först blir jag arg sedan kommer jag på att detta kan jag lära min något av. Då säger jag "ursäkta du har rätt, mitt misstag"

mvh Lasse

Jag har alltid fel ända sedan jag föddes< va fan hade farsan inte kondom för

Jag har alltid fel ända sedan jag föddes< va fan hade farsan inte kondom för

... men inte om Ajfåne ?

... men inte om Ajfåne ?

Ha ha där har jag rätt för en gångs skull ja man kan ju inte lyckas jämt:dance1:

Hur skulle ni reagera om det kom fram bevis på att ni haft helt fel, hela tiden om en viss sak?

Byta nick och börja om.

Internätet är underbart.

hejsan

Tycker verkligen att Surin P3 frågeställning är ganska bra...

mvh Lasse

Sjælv så tycker jag att frågestællningen ær fel

Klart det svider om man har haft fel, bästa sättet att försöka undvika detta är ju att skaffa sig så mycket oberoende information man kan innan man formar sin egen åsikt.

Min journalistlärare berättade för klassen om hur blåst han kände sig på 1980-talet när det kom fram mer och mer bevis på Pol Pots skräckvälde i Kampuchea. Bevis som var väldigt svåra att snacka bort.

Han kände sig sviken för har trodde på Kampuchea, ett land där alla var jämlika. Men vissa var mer jämlika än andra.

Han hade varit aktiv i olika kommittéer för "Den Demokratiska folkrepubliken Kampuchea" och trodde på allt som de intelektuella berättade för dem. I dessa organisationer fanns några av Sveriges främsta författare och politiker och alla blev missledda och lurade. Idag är det väl bara Jan Myrdal som fortfarande tycker att Pol Pot var en hyvens grabb.

30 efteråt gör riksdagens talman, Birgitta Dahl, en helpudel om sitt engagemang för Pol Pot och Kampuchea:

http://www.internetional.se/dnbd.htm

De regler som gäller för mig som talman gör att jag normalt inte kan delta i debatter och därför måste avstå från att gå i svaromål också på personliga angrepp. Jag anser det dock nu nödvändigt att själv ta till orda när det gäller frågorna om min inställning till Pol Pot och hans fasansfulla skräckvälde.

Ja, jag gjorde en mycket allvarlig felbedömning.

… Problemet var att jag - och andra -samtidigt ändå trodde oss veta att mycket av det som skrivits om Kambodja varit lögn eller spekulation.

Vi trodde -felaktigt - att det ingick i propagandan att beskylla den nya regimen i Kambodja för ännu värre brott än de som tidigare hade begåtts.

Jag hade också svårt att föreställa mig att något så gräsligt kunde vara sant.

Det finns därför några uttalanden av mig som jag ångrar djupt.

Sedan den förfärliga sanningen stod klar för mig har jag plågats av att jag inte tillräckligt snabbt begrep och tog avstånd från Pol Pot-regimens grymheter.

Jag är och har alltid varit en övertygad demokrat och reformist. Denna min övertygelse står, och har alltid stått, i motsatsställning till förtryckarregimer av alla slag.

Under min tid i Vietnamkommittén gällde mitt engagemang att sätta stopp för kriget och de lidanden människor utsattes för.

Vi ville också värna små nationers rätt att forma sin framtid utan utländsk inblandning. Det senare innebar inte i något avseende stöd för att Kambodja skulle styras av en ny förtryckarregim.

Till sist, i min börda - och jag är väl inte alldeles ensam om den - ingår den plågsamma insikten att ha sagt eller gjort saker som inte borde ha sagts eller gjorts. Den bördan får vi bära med oss genom livet.

Lär vi oss av våra misstag bör det kanske rent av finnas en nåd.

Det är nog mycket svårt att acceptera att man haft så fundamentalt fel...

Mai Chai,

Om ett par år kanske det blir dags att byta ut ordet "Kambodja" mot Thailand i texten nedan?

"Vi trodde - felaktigt - att det ingick i propagandan att beskylla den nya regimen i Kambodja för ännu värre brott än de som tidigare hade begåtts."

Säger som Tuffe Viktor:Jag vet alltid före loppet vem som ska vinna och jag vet alltid efter loppet varför den inte vann Mvh Måne

Klart det svider om man har haft fel, bästa sättet att försöka undvika detta är ju att skaffa sig så mycket oberoende information man kan innan man formar sin egen åsikt.

Min journalistlärare berättade för klassen om hur blåst han kände sig på 1980-talet när det kom fram mer och mer bevis på Pol Pots skräckvälde i Kampuchea. Bevis som var väldigt svåra att snacka bort.

Han kände sig sviken för har trodde på Kampuchea, ett land där alla var jämlika. Men vissa var mer jämlika än andra.

Han hade varit aktiv i olika kommittéer för "Den Demokratiska folkrepubliken Kampuchea" och trodde på allt som de intelektuella berättade för dem. I dessa organisationer fanns några av Sveriges främsta författare och politiker och alla blev missledda och lurade. Idag är det väl bara Jan Myrdal som fortfarande tycker att Pol Pot var en hyvens grabb.

30 efteråt gör riksdagens talman, Birgitta Dahl, en helpudel om sitt engagemang för Pol Pot och Kampuchea:

http://www.internetional.se/dnbd.htm

De regler som gäller för mig som talman gör att jag normalt inte kan delta i debatter och därför måste avstå från att gå i svaromål också på personliga angrepp. Jag anser det dock nu nödvändigt att själv ta till orda när det gäller frågorna om min inställning till Pol Pot och hans fasansfulla skräckvälde.

Ja, jag gjorde en mycket allvarlig felbedömning.

… Problemet var att jag - och andra -samtidigt ändå trodde oss veta att mycket av det som skrivits om Kambodja varit lögn eller spekulation.

Vi trodde -felaktigt - att det ingick i propagandan att beskylla den nya regimen i Kambodja för ännu värre brott än de som tidigare hade begåtts.

Jag hade också svårt att föreställa mig att något så gräsligt kunde vara sant.

Det finns därför några uttalanden av mig som jag ångrar djupt.

Sedan den förfärliga sanningen stod klar för mig har jag plågats av att jag inte tillräckligt snabbt begrep och tog avstånd från Pol Pot-regimens grymheter.

Jag är och har alltid varit en övertygad demokrat och reformist. Denna min övertygelse står, och har alltid stått, i motsatsställning till förtryckarregimer av alla slag.

Under min tid i Vietnamkommittén gällde mitt engagemang att sätta stopp för kriget och de lidanden människor utsattes för.

Vi ville också värna små nationers rätt att forma sin framtid utan utländsk inblandning. Det senare innebar inte i något avseende stöd för att Kambodja skulle styras av en ny förtryckarregim.

Till sist, i min börda - och jag är väl inte alldeles ensam om den - ingår den plågsamma insikten att ha sagt eller gjort saker som inte borde ha sagts eller gjorts. Den bördan får vi bära med oss genom livet.

Lär vi oss av våra misstag bör det kanske rent av finnas en nåd.

Det är nog mycket svårt att acceptera att man haft så fundamentalt fel...

Sympatiskt svarat av Birgitta Dahl.

Problemet är inte att acceptera att man har fel. Alla accepterar så småningom egna fel tror jag.

Det svåra är att kontinuerligt vara lyhörd för att man har fel och att inte gräva ner sig i skyttegravar.

Det viktiga är alltså hur snabbt man kan inse att man har fel, när man har det.

För det är detta som minimerar eventuell skada man tillfogar genom de egna åsikterna.

Och det är därför det är så nödvändigt att söka ALL information om ämnen som berör.

Vad gäller pågående politisk diskussion så kan ju jag därför säga: att om det visar sig att den bild

av den neutrale riksåklagaren, som hittils kommit fram, verifieras- så kommer jag få revidera min

inställning till Abhisits omdömme och hederlighet.

Men än så länge tror jag inte att det kommer att behövas.

Så länge man har en sådan självdistans att man kan skratta åt sig själv gör det inte ont att erkänna sina misstag

Boprn41