Hej
Här kan nog en del familjer på landet skilja sig lite ifrån dig och dina erfarenheter, är det något man har på landet så är det gott om tid, detta leder ju till att man har gott om tid att lära känna folk ordentligt, man arbetar, äter och bor tillsammans, man har barnen i samma skola, spelar fotboll ihop, man delar allt annat i vardagen som födelsedagar, bröllop, begravningar och firar nyår, song kran och andra högtider tillsammans, upplever barnens dag och årets idrottsvecka tillsammans o.s.v.
Till detta kan vi ju lägga alla dagliga spontana kontakter med släkt, grannar och alla andra man möter under en vanlig dag i byn och området runt den t.ex på farmen, på marknaden o.s.v, att det skulle vara svårt att få Thailändare som riktiga vänner är enligt mig en myt utan förankring i verkligheten, det går naturligtvis att få riktiga vänner överallt i världen, allt annat skulle vara en vetenskaplig sensation.
Mvh isan lover
Jag tror också som dig att det är lättare att få vänner på landet och småstäder än storstäder.
Personligen håller jag med om det mesta i dit andra stycke också. Fast som tillägg vill jag nog säga att detta förutsätter att du är aktiv i det sociala livet och intresserad av andra kulturer eller rättare sagt samspel med folk från andra kulturer. De som man träffar i Thailand som har en uppfattning att thailändare är stolpskott och att landet inte är civilicerat för att det inte finns västerländsk mat kan man ju förstå att de har svårt med thailändska vänner.
Själv har jag jobbat i ett flertal länder. Fast de länder jag tillbringat så lång tid i att det har gått att bygga upp några riktiga relationer med riktiga vänner är nog bara Indonesien, Thailand och Jordanien. Visst har man träffat vänner och trevliga människor i de länder man bara tillbringat kortare tider i men jag anser nog att för att bli riktiga vänner med någon infödd i ett land behövs mer än en kortare tid för att vänskapen ska bli varaktig. Jag ska försöka beskriva hur jag upplever det med vänner i de tre länder som jag nämnt tidigare.
I Indonesien jobbade jag i Medan en stad med 4 miljoner innevånare då. Jag jobbade bara med indonesier. Många av dom fruktansvärt trevliga men dom hade sitt liv med släkt och familj. Jag hade en fantastisk tid där men det var svårt att anpassa sig till det väldigt svåra liv som det var där, även om man var i stan så riskerade man hela tiden att bli sjuk pga bl.a. smutsigt vatten. Vattnet var så smutsigt att om du diskade med det infekterade tallrikarna sedan maten du la på dom. Man höll andan när man duschade för att inte få amöbadysenteri. Jag besökte många fantastiska platser som mina indonesiska vänner tog mig med till. När de var lediga for de ofta ut till byn, och stannade över med släkten. Vid övernattningar i dessa byar så ville det till att ha med sig nog med färskvatten så att man klarade sig utan att bli sjuk. Jag hade alltid någon låda färskvatten i bilen för det var omöjligt att köpa annat än på turistställen och städer. Jag hade chaufför, när han var ledig åkte jag bussar och i vissa fall taxi, med risk att bli rånad. När jag lämnade Indonesien tappade jag till sist kontakten med de vänner jag hade där. På den tiden var det brev som gällde lämnade du in ett brev utan att se till att frimärket blev stämplat så kom det mest troligt aldrig fram, såg du till att det blev stämplat så kanske det kom fram. Förutsättningarna att hålla kontakten med sina vänner var inte de bästa.
I Jordanien var allt betydligt lättare. Jag trivdes dock aldrig med lokalbefolkningen på samma sätt som i Indonesien. I Indonesien lärde jag mig en hel del indonesiska för att kunna kommunicera. Att lära sig arabiska kändes inte alls roligt man fick inte alls samma intresse för att lägga ner tid på det. Naturligtvis kan det vara att det fungerade med engelska i stort sett överallt. Det tror jag dock inte är den enda förklaringen utan man kände inte riktigt samma intresse från lokalbefolkningen att bygga relationer och det var nog ömsesidigt. De vänner jag fick där var alla utlänningar. En kanadensare som jag lärde känna där blev en riktig vän. Våra familjer höll kontakten till med varandra tills alldeles nyligen.
Thailand är mycket lättare när man älskar landet, människorna och har frugans släkt där och en fast tillvaro som man alltid återkommer till. För att man ska få riktiga vänner behövs ett engagemang och det är lätt att uppbringa i Thailand. Thailändarna är ju alltid närmast familjen och det kan nog vara en begränsande faktor om man inte är bosatt där.
