Fem Rai åkermark

Uhm, ser nu att du skriver 500 000 i kronor och inte i baht Baa. Och då kan jag väl hålla med dig om att det måste innebära stadsplanerad mark. Men skrev verkligen trådskaparen priset i SEK?

Det vet väl alla, att man blir lurad i Thailand. Så det ska man alltid utgå ifrån.

Uhm, ser nu att du skriver 500 000 i kronor och inte i baht Baa. Och då kan jag väl hålla med dig om att det måste innebära stadsplanerad mark. Men skrev verkligen trådskaparen priset i SEK?

Nej han skrev 500,000 baht. Är bara att läsa första inlägget Kim. så slipper man ställa sådana frågor

Baa... åkermark som i en relativt snar framtid kan få stadsbebyggelse får man knappast till priset 100 000 baht/rai, snarare är priset väldigt många ggr högre än så. Åkermark mitt mellan två byar, långt från närmaste stad och affärsrörelse samt några hundra meter från allfartsväg kan man ofta få loss för endast 5000-10 000 baht/rai om markpapprena har sämre ägarstatus. Men ligger samma åkerplätt bara intill en stor riksväg så kan samma rai kosta skjortan.

I vår by ligger åkermark i direkt anslutning till bebyggelse på ca 100 000 baht/rai, dvs mark som kan användas för husbygge, mark precis vid asfaltvägen, som går genom byn är bra mycket dyrare eftersom den lämpar sig för business av allehanda slag. För att inte tala om den åkermark som ligger i direkt anslutning till gränsmarknadsplatsen, den är i regel inte till salu för något pris eftersom den är värd skyhöga summor för ägarna.

Vem är egentligen då vi att säga att det är dyrt, billigt eller att någon vill luras angående en åkerlapp vi inte vet ett jota om?

Men för h-vete, Kim,

Har Du varit i SK, Det finns inte en chans i h-vete att det finns mark i den byns utkant som motivat av det priset Du beskriver, eftersom varken Du eller jag sett marken ifråga, vet ju inte om frågeställaren heller gjort det, tycker i alla fall jag att ett varningens finger känns vara på plats. Du som varit så mycket i LOS borde inse att det skiljer oerhört på priserna, min ringa kunskap säger detsamma, därav tveksamheten.

Baa

Men för h-vete, Kim,

Har Du varit i SK, Det finns inte en chans i h-vete att det finns mark i den byns utkant som motivat av det priset Du beskriver, eftersom varken Du eller jag sett marken ifråga, vet ju inte om frågeställaren heller gjort det, tycker i alla fall jag att ett varningens finger känns vara på plats. Du som varit så mycket i LOS borde inse att det skiljer oerhört på priserna, min ringa kunskap säger detsamma, därav tveksamheten.

Baa

Aha du menade Sakhon Nakon med SK och inte Svenska Kronor som jag plötsligt fick för mig. Dumma mig!

Och jodå, jag har varit där och finner ingen anledning att tro att markpriserna där skulle skilja sig märkbart från priserna i t ex Surin.

Vår by i Surin ligger 7 mil från själva staden Surin och i den finns det massor av åkermark som värderas till 100 000 baht per rai, massor av åkermark som värderas till 10 000 baht per rai och en hel del som kanske är värt 1000 000 baht per rai. + allt där emellan, allt beroende på läge.

Jag anser mig alltså pga den bristande informationen jag har om trådskaparen markplätt vara oförmögen att svara på om hans erbjudande är billigt eller dyrt, om någon försöker lura honom eller inte. Och jag kan inte se att någon annan i tråden fått mer info än vad jag fått? Därför reagerade jag bara lite stilla över hur du kan påstå att trådskaparens familj antagligen försöker dra honom vid näsan?

Det är ju mycket möjligt att någon försöker dra nytta av det kapital han har (?), det anser jag dock att vi på forumet omöjligen kan bedömma och därför borde man väl använda sig av den sk "försiktighetsprincipen". Dvs så långt som möjligt undvika att dömma ut en persons thailändska familj som lurendrejare utan att man faktiskt vet det med bestämdhet. Kan ju tänkas att marken faktiskt är värd priset och att familjen är helt reko?

Men visst, 100 000 SEK är ju mycket pengar och Chiefen bör nog nogsamt ta reda på om markköpet kan bära sig eller inte innan han eventuellt slår till. Jag skulle absolut inte köpa en mark för en halv mille baht enbart för att odla ris på 5 rai ens om marken gav två skördar per år. Nej, då måste det finnas andra planer för nyttjandet.

Ett tips, om marken nu ligger attraktivt till för ett eget husbygge är väl att köpa (om priset inte visar sig vara ett överpris), fylla upp åkermarken med jord 1-1,5 m (kostnad ca 500 000 till), göra en tillfartsväg och stycka upp marken i halvrais tomter för avsalu. Samt behålla den bästa ca 1-1,5 rai för sitt eget framtida bygge.

Eller så struntar man i hela affären och köper svenska aktier för pengarna istället. Tror nog att det genererar en betydligt säkrare vinst i dagsläget.

Eller så struntar man i hela affären och köper svenska aktier för pengarna istället. Tror nog att det genererar en betydligt säkrare vinst i dagsläget.

Jag är benägen att hålla med Kim.

Önskelistorna från Isaan har enligt min erfarenhet varierat en del under de senaste 20 åren.

Förr var det ofta motorcyklar, renovering av hus på landsbygden, kedjor, amuletter och armlänkar i renaste guld som var hett eftertraktade hos de emigrerade damerna. De senaste 10 åren har det dock varit på modet att be sina farangsponsorer att köpa kor och tjurar som släktingarna ska sköta om där ute på landsbygden. Jag känner till en hel del farangherrar som veknade och tröttnade på det evinnerliga tjatet om att ”alla andra av mina kompisar har fått en ko”. Ungefär som att lyssna på en enkelspårig tonårings tjat och snart inhandlades därför dessa kreatur som skulle bli en sådan lysande affärside för alla parter (farangen var nog exkluderad).

Enligt deras fruar och släktingarna ute på vischan, så skulle det gå fint att låta kreaturen gå och beta lite av gräset vid vägkanten och sedan skulle de växa sig stora och ståtliga för vidare transport till slakteriet. Det skulle vara sgoda och säkra pengar. Vad som ofta glömdes bort var att det krävdes rent vatten, staket, kraftfoder, mineraler och veterinärintyg mm för att kossorna skulle må bra och kunna hämtas för slakt. När det väl blev dags för slakt, så fick ko-sponsorn vara glada om han och han fru kunde få igen pengarna som de hade lagt ut. Jag vet även några faranger/thaikvinnor som satsade på tjurar som de sedan skulle sälja sperma från. Detta affärsjippo blev ingen framgång det heller eftersom det krävde ganska avancerad utrustning i form av kylbehållare och andra sterila instrument som deras fruars släktingar vare sig hade eller kunde handskas med. Kunskap om eftermarknad och lämpliga försäljningskanaler för sperman var också något som sköts på framtiden eller helt missades av de inblandade och allt rann ut i sanden, i alla fall de investerade pengarna.

De senaste 5 åren har jag dock sett en markant svängning om önskemål om åkermarksköp hos thaidamer som är sambo/gifta med faranger (det gäller både svenskar och andra nationaliteter).

Det är väl tämligen märkligt, men samtidigt fascinerande att dessa ofta minimalt skolade damer kan få förtroendet att agera investeringskonsulter åt sina svenska herrar, och då baseras oftast deras källforskning och investeringskalkyler på ren hörsägen från släktingar som oftast har ännu mindre skolning. Jag vet inte om det är i blint oförstånd eller ett resultat av konflikträdsla som gör att dessa farangherrar överlåter deras sparpengar att investeras och förvaltas av endera halv eller hel -analfabeter på andra sidan jordklotet.

Senast i somras träffade jag en kille från en stad på Västkusten som är gift med en thaidam från de yttersta delarna av Isaan. Hans thai-fru hade tidigare under våren stoltserat för min sambo att nu hade minsann även hon gjort en fantastisk lantbruks-investering utanför byn där hennes föräldrar bor. Ett lån på 150 000 kronor hade hennes man snällt borgat för i den lokala svenska banken och lånebeloppet plus ett hopgnetat kapital hade sedan snabbt skickats iväg till en obskyr bror som glatt hade inhandlat den chanot-lösa marken i sitt eget namn. Det han fick var bara ett kvitto på att säljaren hade tagit emot pengarna.

Den svenske mannen hade övertalats av sin fru att snart skulle de kunna tjäna stora pengar på att odla sockerrör på de gamla risfälten. Vinsten trodde

han skulle delas lika mellan honom och frugans bror, men några kontrakt fanns inte skrivna. Alla omkostnader i form av arbetskraft, plantor, gödsel, maskiner mm som senare skulle komma, skulle naturligtvis falla på farangen och det var inget som han verkade tycka vara onormalt eller oroa honom.

Men jag såg i den svenske mannens ögon att han innerst inne visste att han nu stod ordentligt i skuld, och att han aldrig mer skulle få igen sina ”investerade” pengar som han faktiskt hade skänkt bort. Tänk om de istället hade valt att sponsra lite skolgång åt någon släkting istället för att satsa på ett döfött lantbruk som ingen bildad thai skulle ta i med tång. Han erkände också att han inte visste vad ett chanot-dokumet var för något, och att han själv aldrig hade sett den aktuella marken ifråga. Det hade i och för sig inte hans fru heller gjort, men det var väl inte så noga för det var ju brodern som skulle få bruka den dör marken som saknade riktiga papper.

(Om det nu var en bror eller om det var någon annan relation? Nja … vem vet?)

Men hur som helst titulerade sig nu den här svenske mannen som delägare av ett stort stycke lantbruksjord i nordöstra Thailand, och det var med viss frambringad stolthet som han för mig beskrev sin spännande pensionsinvestering.

Vad gör man när man får höra sådana här historier av en något uppspelt och duperad farang?

Vad kan man säga till en investerare av denna typ utan att röra upp känslor och samtidigt framstå som en synisk glädjedödare?

- Jag själv väljer numera att inte säga något alls, för det blir så gott som alltid budbäraren som får all skit när verkligheten uppenbarar sig.

Jag vet inte om killen ifråga är verksam på MPR, men om han läser detta så ska han veta att jag önskar honom lycka till och att jag inte ser ner på vare sig honom eller hans fru. Det är inte min sak att tala om för dem hur de ska leva sina liv, men jag förbehåller mig rätten att reflektera lite över deras i mina ögon något ogenomtänkta beteende.

Baa... åkermark som i en relativt snar framtid kan få stadsbebyggelse får man knappast till priset 100 000 baht/rai, snarare är priset väldigt många ggr högre än så. Åkermark mitt mellan två byar, långt från närmaste stad och affärsrörelse samt några hundra meter från allfartsväg kan man ofta få loss för endast 5000-10 000 baht/rai om markpapprena har sämre ägarstatus. Men ligger samma åkerplätt bara intill en stor riksväg så kan samma rai kosta skjortan.

I vår by ligger åkermark i direkt anslutning till bebyggelse på ca 100 000 baht/rai, dvs mark som kan användas för husbygge, mark precis vid asfaltvägen som går genom byn är bra mycket dyrare eftersom den lämpar sig för business av allehanda slag. För att inte tala om den åkermark som ligger i direkt anslutning till gränsmarknadsplatsen, den är i regel inte till salu för något pris eftersom den är värd skyhöga summor för ägarna.

Vem är egentligen då vi att säga att det är dyrt, billigt eller att någon vill luras angående en åkerlapp vi inte vet ett jota om?

i år så blir det 2 skördningar med ris ris + att våra bissnis ger oss netto 160.000 bth

rätt ner i fickan inte min utan släktens långa fingrar min del blir att jag fick göra första investeringen mvh

i år så blir det 2 skördningar med ris ris + att våra bissnis ger oss netto 160.000 bth

rätt ner i fickan inte min utan släktens långa fingrar min del blir att jag fick göra första investeringen mvh

Hur rai har ni ? Vad betalade ni för marken?

Hej Siam-Nilsson

Det finns fall liknande det som du beskrev och jag känner också till ett flertal såna.

Faktum är att dom flesta jag känner till har misslyckats med sina satsnigar både på turistorter och på landsbygden.

Men det minskar inte min lust att investera lite för vår räkning bl.a för att jag inte har tålamod att sitta av min tid i Thailand.

Jag vill ha något att göra och gillar att deltaga i sysslorna på landet och hitills har allt gått bra.

Den mark som vi köper för eget bruk är helt skild ifrån släktens och vi anställer folk för att sköta den, just för att markera att det är vår och så

är även inkomsterna.

Men släkten kan jobba åt oss och på så sätt tjäna extra pengar och vi anställer även andra ifrån byn, gärna såna som vi vet är i stort behov av

pengar för att klara sin försörjning, detta är mycket uppskattat.

Det kanske lite unika i vår familj är att det är jag som är drivande i mark köp och allt som satsas på landet i Isaan inte frugan.

Hon vet inte mycket om markpriser o.s.v och det är jag som prutar och gör affärerna, släktingarna är förvånade i hur mycket jag ofta lyckas pruta.

Och ofta kommer det andra människor och vill köpa marken av mig efter att det har blivit känt hur billigt det blev.

frugan vill hellre köpa något i stan eller vid havet, men jag vill gärna stanna hos släkten och jobba tillsammans med dom.

Vad det gäller att få släkten självgående och att förbättra deras liv så har bylånen stått för det mesta, jag har mest uppmuntrat och varit med och

påverkat vad det har satsats på.

Och nu har dom närmaste släktingarna bensin station (och utför lite enklare reparationer), byns största och finaste affär,

byns bästsäljande nudel servering, eucalyptus odlingar, grodfarm, gummiträds odlingar, mycket mer djur m.m

Inget av detta fanns före Thaksin och min tid i byn, och det har nästan inte kostat mig och frugan någonting.

Vi har ställt upp med lite pengar 5000- 10 000 baht ibland men dom har alltid betalats tillbaka, utom vid ett tillfälle när skulden jobbades av.

Men det kräver nog att man är väldigt engagerad och har ett gott förhållande till släkt och vänner om man ska lyckas.

Jag har massor av ideer om nya saker att starta upp, och kan därför lova att ta hand om och sysselsätta dom barn i släkten som inte vill studera

vidare.

Är folk bara villiga att arbeta så går allt att fixa, ger man förtroende så lönar det sig, det är min erfarenhet,

men jag vet att andra har försökt och tyvär känt sig blåsta.

Mvh Isan Lover

Om man ska vara lite kategorisk så känns det som om Thailändare i allmänhet, i varje fall de som inte råkar vara födda av rätt föräldrar och haft turen att få gå i vettiga skolor, dessa Thailändare är i varje fall i mina ögon rätt naiva, tror blint på de som påstår att man tjänat si och så mycket på den och den affären.

Det mesta är ren och skär lögn, det gäller i första hand att inte förlora ansiktet och erkänna att man gjort en dålig affär.

Jag tror inte en sekund på att man kan som farang kan få avkastning på insatt kapital i en familj som vill köpa mark för att odla ditt eller datt, dom kan i regel ingenting om affärsekonomi, tror blint på grannen som tjänat 200% fast egentligen var det 2%. Nä, sorry, sådana investeringar måste ses som gåva, annars är man inte realist.

Baa

Hej igen

Jag glömde att fråga om det finns fler på forumet som har goda erfarenheter av att starta upp någon rörelse eller liknande i hembyn.

Eller har varit med om en positiv utveckling liknande den i vår familj, där man själv inte har fått bekosta den.

Det vore roligt med några fler positiva inlägg i frågan.

Jag tycker att det vore viktigt eftersom den allmänna uppfattningen verkar vara att det är omöjligt, och att alla blir lurade och svikna.

Jag glömde också att tala om att familjen numera har 3 st bilar som dom finansierar själva, och att vi har fruktodlingar som gör att en större del

av släkten är oberoende och slipper köpa en stor del av året.

Nya inkomstkällor som jag kan tänka mig att starta upp är fiskodling, kräftodling och teakodling.

dessutom köpte vi mark vid en biflod till Mekong floden förra gången, där ska en sjöbod byggas och jag har beställt en liten kanotliknande båt som

vi ska använda vid fiske där.

Frugans äldsta systers man är ifrån havet och hela hans släkt är fiskare, så han och jag kommer att bedriva ålfiske med ryssjor och tinor där.

Dessutom finns det gott om stor fisk som fiskas med nät, så jag ser redan fram mot vinterns fiske tillsammans med honom.

Mvh Isan Lover

Jag har själv varit inne på det här med jorbruk i Issan. Jag kommer nog aldrig köpa mark eftersom jag inte kan stå med som ägare. Den investeringe låter jag släkten bita i. Eftersom det är dem som kommer att bruka marken eller stå som ägare. Däremot ser jag inget fel för oss faranger att kanske någon gång ibland hjälpa till med tex jag köpte en vattenpump till min svåger för 300 sek 1500 baht för att träden på deras mark inte fick tillrcäkligt med vatten. Jag var själv där då vi borrade och satte ditt vattenpumpen. Jag köpte även nya träd tll min svåger för för 120 sek 600 baht. Jag tycker inte att det är fel att hjälpa till men man skall ta det försiktigt när det kommer till saker man inte har helt kontroll över...

MVH ROnoh

Isan Lover

Kan bara säga att jag beundrar dig jag själv hade gärna kommit in samhörigheten i byn och familjen men pgr språket och säkert flera orsaker blir det aldrig så. Jag trivs med tillbringa någon månad i byn varje år som besökare.

Nu är det ganska många forummedlemmar som tyckt till i frågan

och kommit med många goda råd - även om låt bli tycks dominera.

Det skulle vara intressant att höra trådskaparens intentioner efter

alla rävarnas utlåtanden.

Hur blir det Chiefen, kommer du att köpa marken för 500.000 baht?

mvh GD

Hjälp till självhjälp!

Signatur ”Ronoh” har helt rätt i att det ofta är kul att hjälpa till och delfinansiera vissa projekt som ska leda till ökat välstånd för ärliga och arbetsamma släktingar i Thailand. Det har jag själv gjort.

Och vad det gäller den driftige “Isaan-Lover´s” alla spännande projekt

så är det säkert både kul och intressant att få vara spindeln i nätet.

Det är dock en förutsättning att man som sponsor och idéspruta först förankrar sina idéer och att man har förmågan att entusiasmera bidragstagarna till egna insatser. Men detta verkar ju Isaan-Lover klara galant.

Jag har själv goda erfarenheter ifrån att bl.a. stötta min svåger i Thailand. För ett par år sedan hjälpte jag honom att köpa en relativt ny och nätt liten moped/motorcykel för att han skulle kunna ta sig in till ett slakteri utanför Khorat där han ville jobba. Han jobbade då som målare och kravet från mig var att han först skulle spara ihop halva beloppet själv. Om han klarade detta så skulle jag stå för den andra delen. Detta sparkapital gnetade han ihop på drygt ett halvår, och sedan fick han resten (ca 8000 bath) av mig så att moped/motorcykeln kunde inköpas. På slakteriet jobbade han sedan i drygt ett år, men till sist slutade han då han inte ville döda fler höns (dålig karma sa han). Eftersom han är buddhist och en djurvän så tyckte han att det var jobbigt att göra som slakteribossen bestämde. För att arbetet skulle gå snabbare så var han tvungen att hålla fast hönans huvud med ena handen och sedan snabbt snurra runt kroppen ett par varv tills nacken gick av, och sedan med en knyck skulle han slita av huvudet på hönan och kasta det åt sidan. Detta dödande på löpande band var inte så kul att göra hela dagarna i ända, så han återgick därför till sitt gamla måleriarbete och till lite andra diversearbeten.

Nu under sommaren har jag bjudit hit honom till Sverige och han har varit här och jobbat vid mitt sommarställe. Det har bl.a. varit trädgårdsskötsel, dikesgrävning, rengöring av takpannor och mängder med vedklyvning. Han har även hjälpt till med vissa målningsarbeten och även plantering av 20 000 jordgubbsplantor på en större odling i närheten av mitt sommarställe. Trotts återkommande ösregn under planteringen så har det aldrig varit något gnat eller sura miner över att behöva hugga i. Han jobbar stenhårt och målmedveten som en ”Duracell-kanin”, och alla som han har hjälpt i sommar är helnöjda. Naturligtvis har han också fått betalt så att han inte behöver återvända tomhänt till Thailand.

Om nu mottagaren verkligen bjuder till och kämpar lite på egen hand, så känns det helt ok att ekonomiskt hjälpa till lite. Att åka snålskjuts eller parasitera är inget som jag understöder, och det vet också alla som tillhör min sambos släkt. Även min sambo stämmer i bäcken om tiggerihoven tittar fram.

Det finns ett talesätt som går ungefär så här: ”Ge inte en hungrig man en gratismåltid – ge honom istället ett metspö så att han kan fånga sin egen fisk.”

Hjälp till självhjälp med andra ord,

och detta förfaringssätt ger nog i längden mer avkastning än att vräka ut hundratusentals kronor eller bath på diverse mark och lantbruksprojekt som man sedan inte har någon kontroll över.