Jag tycker zwa's inlägg var väldigt bra och jag håller med dig också. Men frågan är ju ändå, behover det vara så? Thailand har ju ändå varit i olika grader av quasidekomkrati i snart ett sekel och mängder av andra länder har lyckats etablera en fungerande demokrati på betydligt kortare tid. 80% av thailands befolknings är arbetare, hur svårt kan det vara att etablera ett socialdemokratiskt parti? Inget folk i världen har fått demokrati serverat på ett silverfat, det är hog tid att thailändare tar sitt ansvar och rostar på ett lågmält parti med långsiktiga visioner istället for på de som lovar och betalar mest samt skriker hogst.
PS. kom nu inte dragandes med militärer och eliten igen som skjuter och trakasserar igen..
Ja absolut. Ingen kan påstå att Sverige var ett särskilt bildat land i början på 1900-talet när den Socialdemokratiska rörelsen startade.
Men jag har en känsla av att de vi nu ser/har sett utspela sig i Bangkok är en början ändå.
Med rätt ledare som kan samla ännu fler tror jag att det finns hopp ändå. Där har nog den största skillnaden från Sverige. Här hemma hade vi politiker som främst tjänade landet och folket i den viktiga och sköra omställningsfasen till det socialdemokratiska folkhemmet. Före det hade vi ju också livegna statare och riktigt illa förhållanden på många håll.
Det är inte så konstigt att det urartar när det ändå handlar om en såpass färsk "demokrati".
Folk som försökt yttra sig har historiskt sett alltid blivit slaktade innan det gått något vidare långt.
Jag tror helt enkelt att vanan med demokrati är för liten för både befolkning och de styrande för att man skall kunna undvika snedsteg som det här på vägen.
Demonstranterna klarar inte hantera friheten, men inte minst ansvaret man får på sig när militären inte längre får gå in och skjuta ner alla som klagar.
På samma sätt har militären inte heller mognat för många av de gamla stötarna med makt där har alltid kunnat sätta ett blodigt slut på konflikter när de ansett det vara motiverat.
Vi ser ju tydligt här att man egentligen agerat alldeles för sent och då alldeles för våldsamt när saker och ting kanske kunde lösts lite smidigare i ett tidigare läge.
Det kanske bara är mig, men jag får känslan av att det saknas en paradigm eller kanske "standard" (för att inte krångla med språket för mycket) av hur man skall lösa liknande situationer då egentligen alla förutsättningar har förändrats både för makten och folket. Det är en ganska skarp linje mellan en västerländsk demokrati och en Thailändsk militärdiktatur som det faktiskt varit en ganska stor del av 1900-talet.
