11 timmar sedan, skrev spooncreek:
Låst artikel, till skillnad från dig prenumererar jag inte på Aftonbladet 😉
Oavsett distans och teknik är Charlotte Kalla numera utanför den absoluta världstoppen.
Hon är heller inte ordinarie i det svenska stafettlaget.
Vinterns nio starter i världscupen har som bäst gett en fjortondeplats, men det var när halva fältet hade hoppat av Tour de ski.
I sin enda stafett körde hon en blek sträcka för det svenska andralaget.
Därmed saknades sportsliga grunder för att ta med henne till OS i Peking i februari. Beslutet var felaktigt.
Min åsikt delas nog av många som inte känner igen sin gamla skidhjälte, men den saknar tyngd om inte följdfrågan besvaras:
Vem annars?
Sundling, Ebba, Frida, Dahlqvist och gänget hade redan fått sina biljetter och luckan behövde helst täppas igen av en distansåkare.
Kalla var näst bästa svenska på touren och låg fyra bland de blågula i distanscupen.
En sak att underprestera – allt är väl lugnt så länge inte träningskamraterna blåser förbi, eller?
Nej, så enkelt är det inte, för SOK har kriterier som ska skydda de aktiva från alltför subjektiva bedömningar.
En OS-uttagning ska vara något magnifikt, något som kan förändra din karriär, så det är nödvändigt med ett transparent och begripligt system.
Riktlinjerna säger att du ska konkurrera om en plats bland de åtta främsta i din gren. Eller tillhöra ett lag som gör det, och väl på plats ställa upp också individuellt.
I fjol höjde sig Kalla markant till mästerskapet – från plats fyrtioåtta i världscupen till femma i VM-skiathlonen – men du ska vara nostalgiskt sinnad för att tro på samma framgång om några veckor. Eller jo, hoppas går ju, men ska en önskedröm få ligga till grund för svensk idrotts finaste uttagning?
Skidlandslaget verkar tycka det, för de har skohornat in vår främsta kvinnliga olympier i truppen som medlem av stafettlaget.
Vilket hon rimligen inte är. Åtminstone inte som en av de ordinarie fyra och troligen inte som förstareserv vid sjukdom heller.
Men till Kina ska Kalla, där hon om allt klaffar passerar Sixten Jernberg och blir den första svensken någonsin med tio OS-medaljer.
Mer troligt är att hon får avrunda en enastående karriär med en sista OS-tremil.
Det kan låta som en hygglig gest.
På VM-stafetten i fjol hade Kalla usla skidor och snuvades på chansen till en gyllene slutpunkt, så varför inte servera en bonuschans?
Ja, för att frågan i början inte är retorisk.
Vem annars?
Annars Louise Lindström.
Poängen är inte vem som är starkast
21-åringen är dubbel juniorvärldsmästare och tog i fjol tre U23-VM-medaljer.
Den här säsongen har hon besegrat Kalla i Ruka och Lillehammer, men jämförelsen är egentligen inte så viktig.
För poängen är inte vem som är starkast av dem, utan vem som bäst uppfyller OS-kriterierna.
Utöver topp åtta-kraven återstår en tredje väg till de olympiska spelen, det så kallade framtidskriteriet för idrottare som bedöms kunna prestera toppresultat vid nästkommande OS.
Lindström borde stå på topp lagom till Milano 2026.
Hon är redan en kraftfull och mångsidig åkare vars karriär hade gynnats av deltagande i världens största snötävling.
Det påstår inte bara jag, utan på SOK:s hemsida står att läsa att ”utvärderingar visar att OS-erfarenhet och rutin är bra investering för framtiden”.
Nu blir hon utan den lektionen.
Samma sak för Johanna Hagström och Moa Lundgren.
Det är inte Charlotte Kallas fel att någon får stanna hemma, men ändå följden av att skidlandslaget valt henne på tveksamma grunder.
Några ord från mig.
Kalla är ett varumärke, med sponorer som en delmängd av det hela.
Varumärket blev uttaget.
Varumärket hade lite mer att ge, det har inte Kalla själv dock, inte sedan länge, men pengarna flyter in och åkningen fortgår.