Till de som jämför ett husbygge i Thailand med ett hus eller sommarstuga i Sverige.
Det finns likheter mellan dessa två alternativ, men det finns även uppenbara olikheter.
Ett hus i Sverige kan ägas i eget namn. I Thailand måste det antingen skrivas på frun, eller så måste farangen börja trixa med bolag, leasing eller något annat.
Ett hus i Sverige går för det mesta att sälja för minst byggkostnaden. Detsamma gäller kanske även för ett hus i Thailand, om det ligger i ett turistområde, större stad eller liknande. Men ett faranghus på en risåker mitt i ingenstans är i praktiken osäljbart för ett pris motsvarande ens i närheten av byggkostnaden, ty vem skulle köpa detta hus?
Ett husbygge mitt i ingenstans är för en farang en ekonomisk backventil, han kan aldrig få igen sin investering.
För ett hus där det finns en fungerande andrahandsmarknad kan det vara värt för farangen att försöka ordna med leasing på 30 år eller något annat liknande upplägg. Men detta är bara meningslöst slöseri med tid och pengar för ett osäljbart faranghus mitt i ingenstans. Det är lika bra att skriva det direkt på Thaifrun med en gång, och spara alla meningslösa advokatkostnader. Vid en eventuell separation är huset ändå både osäljbart och obeboligt för farangen. Han kan knappast ensam bo kvar mitt i ingenstans där alla grannhusen bebos av exfruns släktingar.
För de Thai/farang par som har gemensamma barn som är Thailändska medborgare är det kanske en ide att skriva huset på barnet. Men även detta gäller generellt sätt bara om huset ligger i stad med en fungerande andrahandsmarknad. Detta barn kommer troligen att få gå i ordentliga skolor och förhoppningsvis få ett ordentligt arbete med hyfsad lön, men detta arbete finns knappast i hembyn mitt i ingenstans. Kort sagt, även om barnet inte har några problem med att juridiskt äga huset är det ändå praktiskt oanvändbart, ty barnet kommer ändå aldrig att bo i huset.
Detta är mina generella tankar i denna fråga som naturligtvis har massor av undantag.
mvh.
Luttrad.
