Mejlet med frågor till mig kom till min e-postadress sekunderna efter att hon betalat för sin ansökan om uppehållstillstånd för att leva med mig, sin make.
Från webbsidorna hade jag fått bilden att detta mejl kunde komma när som helst och att jag därför inte kunde lämna Sverige eftersom det finns 3 % risk att jag kallas till Stockholm för intervju. Men det kom alltså omedelbart. Det verkar vara automatiserat.
Hon behövde inte bifoga mitt nya personbevis som gift med bådas våra födelsedata som en av de pdf-filer som skulle vara bilagor till ansökan. De frågade bara efter de indonesiska bevisen för att vi gift oss och att äktenskapet är registrerat i Indonesien. I Indonesien är det ett och samma dokument, eftersom kyrkans roll är religiös och man egentligen inte är gift förrän tjänstemännen från indonesiska äktenskapsregistret / folkbokföringen kommer till kyrkan efter den religiösa ceremonin. Det är alltså egentligen inte prästen som viger par, utan myndighetsrepresentanten.
Och här har jag gått och väntat i två månader på att få en vidimerad utskrift från svenska skattemyndigheten / folkbokföringen, och så vill inte ambassaden / Migrationsverket ha den. Två månaders väntan i onödan alltså. Först nu börjar nedräkningen.
Än så länge verkar Migrationsverket vara snabbare än Skattemyndigheten, medan Migrationsverkets webbsidor är luddiga.
Jag hittar ingen officiell statistik. Är det bara jag i hela Sverige som gift sig med en indonesisk kvinna sedan år 2000? Tar handläggningen längre tid därför att indonesiska dokument ser annorlunda ut än t.ex. thailändska?
* * *
Känslomässigt har det tagit ganska hårt på mig detta med att ensam åka hem till Sverige och fixa bostad åt oss. Vi har bott ihop länge, och det känns fortfarande som om halva jag är kvar i Indonesien. Med två handikapp var – eller ÄR – jag dessutom beroende av henne. Jag har fixat bostad, flyttat 600 km med med ett statoilsläp för möblerna, tagit in möblerna och lagt in saker där de ska vara i köket och sovrummet. Sedan har jag tagit slut. Jag är beroende av att mediciner skrivs ut kontinuerligt, och i Sverige är detta med att byta landsting nästan som att byta land. Jag hade täta kontakter med Neurologen och Medicin i min gamla stad. Sedan skulle en vårdsamordnare hjälpa till med överföringen av mig som patient till det nya landstinget. Naturligtvis har det inte fungerat. Ingen vet vem jag är här. De har inte gått en enda journal från mitt gamla sjukhus. Och det har gått tio veckor nu. Medicinerna tar slut på fredag.
Sjukdom, stress, separation från den enda som känner mina handikapp till 100 %, det är tufft. Vi är helt i händerna på svenska myndigheter och svenska läkare och svensk sjukvårdsorganisation. I min nya lägenhet blev jag tillfälligt blind på ena ögat och nästan blind på det andra, under en attack som varade i två timmar. Jag gick in i allting eftersom jag inte är van vid lägenheten och aldrig varit blind förr. Jag har blodat ner golvet med blod från näsa och mun. En annan dag kräktes jag våldsamt. Jag har försökt städa och våttorka när jag orkat men jag har inte fått bort allt. Jag har klarat av att tvätta i tvättstugan, men det tog sex timmar! Hälften av flyttkartongerna är ännu inte uppackade. Vem som helst som kommer hit kan se att jag inte klarar mig något vidare själv. Ber jag om det får jag nog hemtjänst. Men jag skulle hellre ha henne här än främmande människor.
Stefan S
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
