Var och en bör nog fråga sig vad ett bra föräldraskap är för något?
Det kan vara att agera som en klok vägvisare i den tid vi lever i,
ett entusiasmerande stöd och ett föredöme för sitt barn,
men det kan också vara oansvarigt flummeri av grövsta sorten där man överlåter
uppväxtansvaret, tänkandet och lärandet på barnet själv.
-Ät vad du själv finner lämpligt, och lek där du själv finner det kul.
Blir du sedan sjuk eller slår dig fördärvad så fanns det säkert en mening med det också.
- Läs och studera om det nu faller dig in min son, eller gör som din pappa och ta dagen
som den kommer utan att det blev vare sig någon högre utbildning eller någon säng att sova i.
Vad ska pojken få för värderingar och framtidstro när hans egen pappa har den här flummiga inställningen
och när grabben ser sin både sin far och de obildade bonnläpparna följa detta livsmönster?
Barn gör nämligen som föräldrarna själva gör och inte som föräldrarna möjligen säger att de ska göra.
Ett urklipp från IL´s tankegångar och fostrande skola för sin son:
Att livsfarligt beteende är en helt logisk del av livet i Thailand stämmer ju,
man kör utan hjälm, använder inte bälte, har pojken eller hela familjen på moppen också utan hjälm,
sitter hela familjer på pick-up flaket i 120 km, vandrar barfota eller med flip flops i skogar och fält
fast man vet att det är gott om ormar, åker med folk som har druckit alkohol, kör själv efter några öl,
fiskebåtarna som är långt ute till havs saknar ofta livflottar och flytvästar,
man kör som dårar och chicken race är vanligt, byggarbetsplatser saknar byggställningar och all
tänkbar säkerhetsutrustning, o.s.v och allt förklaras med att buddha fixar det och man litar på
sina medaljonger och tatueringar, själv tar jag som sagt seden dit jag kommer även i det avseendet,
Jag kan bara skaka på huvudet och önska grabben lycka till i framtiden.
Vad det gäller pappan, så är det nog dessvärre kört.
SN