Idag har jag legat under ett träd på baksidan av kåken och läst "Eldföd" av Sephen King.
På framsidan ville jag inte vara för min granne rakt över gatan håller med något som har ett väldigt enerverande ljud.
Det surrar som ett överhettat modellflygplan, ihållande och utan uppehåll, men skulle det ändå bli ett uppehåll så slår en kompressor på.
Jag vet faktiskt inte vad han håller på med, kan det vara fasadrengöring?
Min granne är en bra karl, kort och rund med en fantastisk energi.
Han är pensionär precis som jag.
Han har jobbat på länsbussarna, men nu verkar han mest klippa gräset så ofta det går.
Han kommer aldrig skaffa sig en robotgräsklippare, aldrig inte en chans!
En robotgräsklippare låter ju ingenting!
Han kommer ständigt hem med nya fridstörare såsom högtryckstvätt, olika slipmaskiner, grästrimmer, lövblås, denna jävla lövblås!
Jag förstår inte vad har man den till, eller jo så här, jag är mycket väl medveten om vad man har den till, men varför?
Jag kan sträcka mig så lång som till att klippa sönder löven lite med gräsklipparen på hösten så att maskarna får lie hjälp, men att räfsa och blåsa upp stora lövhögar, vad gör man sedan.
Hyr man en kärra från OK och kör löv till tippen, eller?
Det är lite knepigt det där med våra försök att rädda miljön.
Nu är jag tvungen att ha en hel maskinpark för att klara av trädgården.
Jag har t.ex. en kompostkvarn som jag mal ner kvistar i istället för att lägga ut ett knippe som sophämtaren pressade ihop och körde iväg.
Nu ska alla köra med egna bilar till div. sopcentraler, kan det verkligen vara miljövänligt.
Ska jag vara ärlig så är jag en usel sopsorterare, eller rättare sagt - jag skiter i det.
Jag tror helt enkelt inte på det.
Men idag ägnade jag mig åt en bok på baksidan på baksidan under ett Tulpanträd.
Det var mycket vackert väder och solen silade sig ner genom bladverket.
En Ekorre tjattrade ilsket, och jag försökte övertyga honom om att jag hade rätt att vara där.
I skogen bakom mitt hus hörde jag en mamma (Antar jag) som var ute med sin son.
Han kom med dv. frågor som mamman tålmodigt svarade på.
När hon tyckte att det var dags att gå hem så hittade han ytterligare ett nytt blåbär.
Då lugnade hon sig och lät honom hållas.
Hon verkade mycket kärleksfull och lät grabben utforska och ta sin tid.
Det påminde mig om något för länge sedan, något jag saknade.