För den som redan provat på eller håller på att släktforska i Sverige och haft en fundering på att göra något liknande i Thailand finns nu sedan en tid ett hjälpmedel, en länk på internet. Se nedan. Finns på många språk.
Jag började själv, i brist på ord och jämförelse, för ett par år sedan något som kan kalls släktforskning i Thailand. Det går inte på något sätt att jämföra med vad man i Sverige och i de flesta I-länder kallar släktforskning.men i alla fall.vad skall jag kalla det?
Det hela började med en fråga av sonen som resulterade att jag berättade en fantasieggande händelse om farfar. Och det var inte svårt. Min far hade haft ett osedvanligt gott minne om sin barndom, släktingar och detaljer. Han hade också sista året han levde långa tider varit sängliggande och då bett mig skriva ned mycket. Om det förflutna fanns det mängder att ösa ur och nya frågor kom ständigt då några hade fått sitt svar.
Het hela hade kunnat sluta där om inte sonen också hade kastat in en följdfråga. Har inte morfar gjort någonting som du kan berätta om?? Det tog väl någon sekund att tänka till innan jag visste vad svaret skulle bli. Jag visste inte. Men innan jag hann svara så lade han till morfars pappa då? Efter ytterligare någon sekunds betänketid svarade han själv, du vet ju ingenting. Så gick han därifrån.
Effektivt hade han satt en nål i den självuppblåsta ballongen av kunskap som jag trodde att jag hade. Jag som tyckte att jag kunde en hel del, i alla fall i jämförelse med turister som lapar sol eller sitter med en kall drink i baren.Jag visste ingenting. Det var svidande bittert eftersom det låg sanningen ganska nära. Visst kunde jag sätta mig ned och råplugga om Thailand. Men det hade bara blivit om politik, ekonomi och kungafamiljen m.m. Det hjälpte inte. En obotlig skada måste på något sätt repareras och byggas upp.
Släktforskning, eller vad man skall kalla det, blev det perfekta hjälpmedlet. Nu förstod jag att det inte gick att jämföra med Sverige utan att 95 - 98%, minst, gick ut på att försöka prata med gamla släktingar och andra som kan berätta något. Men Thailand är Thailand. Inte bara språket ställer till problem utan också att få till rätt tillfälle till samtal. Även om jag kan göra mig bra förstådd som turist så ställs det helt andra krav när det gäller att intervjua någon.
En tolk, din fru / man, är helt avgörande om det skall bli något. Om denne är ointresserad eller inte anser sig ha tid så ligger det ett problem redan där. Sedan är det inte ett lugnt service hem med en bortglömd gamling som lyser upp av pratlust efter att ha blivit upptäckt som du möts av. Varför fråga om gamla släktingar? Det är bara att gå till böneplatsen, där de finns, om man behöver något råd. Hindren är många.
Grannen har sett att en farang med en kvinna på bönpallen kommer på besök. Nyfikenheten blir för stor och snart sitter grannen ned och tar över samtalet. Då gäller det att ha kallt hjärta och försöka leda samtalet in på rätt spår. Kanske grannen är född på platsen. Kanske föräldrarna har berättat något. Se där! Hade de inte en gång berättat om våran släktings farfar som också hade bott i ett hus på tomten och vad han kallades. Hur arg han hade blivit då någons elefant hade fått för sig att trampa över tomten och ställa till oreda och gamla farfar då hade pratat med några släktingar. Vad hette de, vilka var de?
Ingen historia eller fundering är för liten för att nedtecknas, som komplement till namn och osäkra födelse och dödsdatum. Varför har svärföräldrarna byns minsta tomt. Varför har en kusin det största huset ( en herrgård ) i området och hur var det med historien om att farfar alltid var välkommen tillbaka till sin frus by ( till sina egna föräldrar ?) där han hade gift sig och bara fått med sig ett gammalt gevär.
En hel del luckor i kunskap och förståelse som sakta, sakta håller på att täppas till. Många kanske jag aldrig kommer att förstå eller få svar på. Falluckorna är många. En by som heter något nu kanske hade ett annat dialektalt namn tidigare. Giftemål registrerades inte i onödan. Som svärföräldrarna som enligt släkten varit gifta i decennier gick först häromåret och registrerade det vid kommunen.Hur får man reda på året? Gissningsvis året innan första barnet föddes. Men det kanske har funnits barn som dött i späd ålder som nu ingen talar om. Hade de något namn?
Varför tragglar jag då vidare med detta. Jo, i första hand för barn och barnbarns skull. Men också för min egen. Nu har jag fått något som känns som ett meningsfullt komplement till att dricka öl och försöka läsa en bok i den trista och trafikstörda miljön på landet där svärföräldrarna bor. Det finns ingen bil och MCn är sällan tillgänglig. Dessutom gillar inte frugan att åka bort. 
