Summer in Siam, cirkeln sluts

SKF, svenska kaffe fabriken.

En avknoppning från Gevalia.

😉

Tillbaka i Hua Hin. Det var här allt tog fart för sexton år sedan. Visserligen hade jag redan fått glimtar av Bangkok och Chiang Mai, men det var här den där specifika blandningen av thailändskt lugn och nordeuropeisk ordning smälte samman på ett sätt som verkligen tilltalade mig.

I går kväll var känslan plötsligt där igen. Det var en sådan där balanserad kväll, inte för varmt och ganska lite folk. Riktigt avslappnat.
Jag flanerade runt, gick ut på piren och såg hur lokalbefolkningen firade helg med seafood, musik och öl. Det fanns en skön frid i det. Senare släntrade jag genom bargatorna, som var ovanligt tomma. Växlade några ord med två tjejer över lite vatten, de bjöd på ett glatt ”skål tamejfan”, jag tackade artigt för mig och fortsatte hemåt i den ljumma natten.
Det känns som om cirkeln sluts här. Ett avslut som samtidigt ger utrymme för nya tankar och perspektiv.

Tack för en trevlig resetråd

Ja, bra tråd och jag gillar upplägget.
Lagom med text, lagom med diverse bilder av olika slag.

Lättläst och intressant.

Den här resan har varit en välbehövlig katalysator för att ompröva mina framtidsplaner.

För ett år sedan var siktet inställt på att dela året mellan Sverige och Thailand. Känslan för landet och människorna finns fortfarande kvar, men med tiden landar man i en mer krass verklighet.
Utan en djupare social förankring på plats blir avståndet till det thailändska samhället för stort.
Jag har insett att jag värderar min frihet och rörlighet högre än ett fast boendeprojekt utan tillräckligt solitt fundament.

Resan har också påmint mig om att rötterna drar hårdare än jag velat erkänna. På ett café i Da Nang stötte jag på trälådor som var snickrade i en by nära släkt och vänner i Hälsingland. Mitt i Vietnam påmindes jag. Det var förstås bara en liten detalj, men det kändes där och då smått surrealistiskt.

Insikten är enkel: i framtiden nöjer jag mig med att vara en nyfiken turist. Det räcker gott. Det finns en frihet i att uppskatta Thailand och Vietnam för vad de är, utan att lägga bördan av ett helt livsprojekt på varje besök.

Nu väntar de sista dagarna i Hua Hin. Jag ska snart träffa en bekant som tagit steget att bo här permanent. Jag respekterar hans val, men min väg ser annorlunda ut.

Det blir fler resor, men med returbiljetten som en naturlig del av planen.
Kanske är det här min egen redemption song, om att befria sig från gamla föreställningar och äga rätten till sin frihet.

Tack för att ni följt med.

Tack för att du delat med dig.

Härlig tråd.

Epilog

Jag kallade tråden Summer in Siam, namnet är hämtat från en av The Pogues vackraste låtar. Den föddes ur en billig Casio-synt i ett svettigt Pattaya runt 1989. Shane MacGowan var bränd av det ändlösa turnerandet och sökte anonymiteten i Thailand. Inte vid poolkanten, utan bland de rökiga barerna där han äntligen fick vara ingen.

Låten finns på Hell’s Ditch (1990) som blev hans sista stora kraftansträngning med bandet. Under Joe Strummers ledning dränktes skivan i tropiskt mörker och asiatisk natt. Shane MacGowan var bandets själ, men han skrev om exilen för att han själv levde i den, mitt i skarven mellan geni och sönderfall.

Arvet efter Shane MacGowan handlar om mer än musik. Han såg skönheten i det trasiga och bevarade människovärdet hos dem som resten av världen valde att titta förbi.

Han hittade stjärnorna i rännstenen och lät oss andra få låna ljuset.

Tack för en fin tråd😃

Trevlig och lättsam tråd. 

Fortsätt så. 

Tjusig tråd med eftertanke.