Sagan om en utbytesstudent

Härlig berättelse ser verkligen fram mot mera

Du trollband även publiken på MPR träffen när du berättade om er långa resa till Thailand

 

Väldigt intressant, och min första reflektion är att jag nog själv aldrig vågat göra det samma som 17-åring.

 

Det hade inte jag heller vågat om jag i förväg insett hur jobbigt vissa grejer skulle komma att vara. Jag får tacka min trögtänkta skalle för att jag inte begrep mer för i så fall hade jag missat alla roliga grejer jag också fick vara med om och allt nytt jag lärde mig om mig själv, Thailand och faktiskt även Sverige. 

 

Alla inser ju att det kommer innebära en stor omställning och många kulturchocker att åka till Thailand. Vi vill dock gärna tro att vi har god koll på andra västerländska länder som t.ex. USA, vilket kan göra det bedrägligt att resa dit som utbytesstudent. Medan olikheterna för mig var glasklara från första dagen vittnar många som varit i USA om hur de överraskats av kulturchockerna som sakta krupit på dem. Det är nog då ofta överraskningsmomentet som fått dem ur balans.

I USA är det nog så att man oftast får en materiellt bättre standard. Så dock inte för alla. Min thailärarinnas dotter åkte till USA för ett par år sedan och hon fick bo med en ensam mamma i en trailerpark någonstans långt norrut. Det var svinkallt på vintern och hon fick pulsa genom snön till skolbussen, men överlevde och har fortfarande väldigt god kontakt med sin värdmamma och kompisar från utbytesåret. 

NOLLNING

I början på maj var det dags för skolstart. Det framgår inte av dagböcker och brev om vår student var nervös över detta. Normalt sett borde det rimligen ha varit så, men efter att ha vistats i landet i 6 veckor var han förmodligen så van vid att ständigt hamna i nya och för honom ovana situationer att han inte längre kände att  det var någon större sak att börja i en ny skola, i ett nytt land på andra sidan jorden.

Det finns varken noteringar eller anteckningar om hur han tog sig till skolan den där första dagen i början på maj 1987. Förmodligen kom engelsklärarinnan och hämtade honom med en tuktuk, men han minns med säkerhet hur hon introducerade honom för hans blivande klass. Än så länge kunde han bara stapplande thai vilket i och för sig innebar att han redan kunde mer thai än många av hans blivande klasskompisar kunde engelska.

Första dagen bestod i upprop och genomgångar av praktiska saker som vår student inte förstod mycket av. Vad han dock minns är att första dagen endast var en halvdag och att det inte fanns några ordinarie skolskjutsar mellan skolan och marknaden. I stället promenerade alla studenter hem och några av de rediga tjejerna i klassen gjorde honom sällskap.

Vår student kände sig som en annan Stig-Helmer där han vandrade i dammet längs landsvägen omhändertagen av ett koppel trevliga tjejer från klassen som även hade mycket annat att snattra om efter att inte ha träffats under sommarlovet. Vår student begrep inte mycket men tjejerna gjorde i alla fall tappra försök att hålla igång någon form av konversation. Uppenbarligen tyckte dom synd om honom och tog mer än väl hand om honom de där första dagarna. Med tiden lärde vår student sig språket och utvecklade vänskapsrelationer med såväl dessa tjejer som många andra av sina klasskompisar. 

Pinfärsk bild tillsammans med tjejgänget som studenten fortfarande betraktar som några av sina allra bästa vänner. 

I Sverige läste vår svenske student på 4-årig teknisk linje på gymnasiet. Mot bakgrund av detta placerades han i klass M 6/1 på motsvarande naturvetenskaplig linje. Klass 6 är ju sista året på gymnasiet och som tillhörande de äldsta på skolan och borde vår student ha hört till dem som regerade på skolgården. Så kunde det ha varit, men nu var han ju såväl skolans första (och hittills enda) utbytesstudent som nyinflyttad varför ”någon” beslutade att han måste hälsas välkommen till skolan på gängse vis.

Redan i samband med skolstarten fick vår student veta att han några dagar senare skulle delta i ”rap nong” som var en välkomstcermoni för nya studenter. Vår student anade vad det handlade om och hans argument om att han tillhörde avgångsklassen och inte förstaårskullen bet inte det minsta. Vår student var helt enkelt tvungen att genomgå skolans nollning.  

Lite motiverat var det kanske ändå i och med att han inte hela tiden skulle delta i klass M 6/1:s schema utan till viss del hoppa runt och ibland gå med klasserna under.  Än så länge var svenskens thailändska endast rudimentär, och på skolan fanns det bara en av åtta engelskalärare som faktiskt kunde kommunicera på engelska. Det var denna lärare som berättat att han skulle delta i en ”reception cermony” och beordrat honom att inte komma iklädd sin vanliga skoluniform utan gymnastikkläder, vilka ju i och för sig också var en uniform då alla hade likadana.

Nollningen var en ganska städad tillställning på skolgården. Under lärarnas överinseende skulle förstaårsstudenterna gå en bana där sistaårsstudenterna hittade på hyss med dem. Hyssen var inte av den elaka sorten men eftersom de flesta aldrig tidigare sett en farang på nära håll och särskilt inte en som förnedras så stod i princip hela skolan och skrek i högan sky samtidigt som de manade på vår svenske vän som fick bli förste nolla för dagen.

Ledd av självaste rektorn och applåderad av Ajarn Sangob som sedermera skulle limma som ett frimärke på vår student, stegade den unge svensken fram mot nollningsbanan. Kaxigt smilar han mot kameran trots att han förmodligen känner sig som en gris som leds till slaktbänken påhejad av en illtjutande 1600-hövdad publik

Alltid kul att glädja andra.  Tjejen i grönt bakom utbytesstudenten är samma tjej som sitter som nr 2 fr vänster på den moderna bilden ovan

Det fanns tre klasser i avgångskullen och dom hade ordnat var sin station utmed nollningsbanan. Första anhalten var organiserad av studenterna som skulle bli elektriker. Dom hade ordnat med lite krypning genom lastbilsdäck. Vår student klarade detta prov utan svårighet och han tänkte tyst för sig själv att elektrikerstudenter borde kunnat hitta på bra mycket mer kittlande hyss än ett par gamla lastbilsdäck. Med en skalad kabel och lite ström hade dom säkert kunnat åstadkomma riktigt hårresande välkomsthälsningar. 

Spänningslösa hinder hos elektrikerna...

Sedan vankades lite balansgång på en rund bambustång under noggrann övervakning av rektorn. Den som tittar närmare ser att studenten redan fått sitt ansikte nedkletat med någon smörja. 

Balansgång under rektorns vakande öga

Efter traktordäck och balansgång kom vår student till den station hans egna klasskompisar hade ordnat. Han hade redan hunnit lära känna en del av dem och därför visades det ingen pardon. Vår student ser ut som om han  för en stund han tvekar på att komma fram ur gömslet han krupit in i.

Ett bra gömsle bör inte lämnas.

Men det går ju inte att ligga där och trycka när skolans alla studenter och personal står och ropar och skriker. Bättre att krypa fram och rakryggat ta emot det kletiga välkomnandet.

Nedgeggad av klasskompisar

Smakar smaskens...

Till sist tog det slut. Vår student tuggar den torra och oätliga smörja som serverats vid sista stationen medan frimärket Ajarn Sangob snabbt är framme för att gratulera.  

Ajarn Sangob gratulerar

Nollningen var en trevlig välkomstprövning för utbytesstudenten och alla förstaårsstudenter.  Ajarn Sangob skulle dock visa sig bli en årslång prövning och han hade på egen hand givit sig själv i uppgift att punktmarkera vår student, men mer om detta i ett kommande inlägg.

Oj oj den här berättelsen höll jag på att missa.

Men nu är jag med till 100 procent.

Helt underbart, ser fram emot resten.

Med vänlig hälsning Sylvia

Vilken rysare!

Fantastisk upplevelse och bra berättat.

MORGONSAMLING

I Sverige studerade den unge svensken andra året på tekniskt gymnasium och placerades därför i avgångsklassen på motsvarande naturvetenskaplig linje i den lokala gymnasieskolan Banglen Witaya. Skolan hade och har fortfarande rykte om att vara ”dålig”. Få elever tog sig vidare till universitetsstudier men ett och annat stjärnskott fanns naturligtvis som såg till att kämpa sig in på universitet och senare skaffa sig titlar och inkomster. De flesta av utbytesstudentens klasskompisar har dock blivit kvar i Banglen och har vanliga jobb i industrin, jordbruket eller säljer mat eller andra grejer på marknaden.  

Om morgnarna var det tät trafik med ”tvåradare" (fritt översatt från สองแถว, pickup) och tuktuks mellan marknaden och skolan. Vår svenske students familj bodde mellan skolan och marknaden och trots att han såg ut som en nåldyna av alla vacciner han fått innan avfärd hade han fortfarande mask i magen - latmask….  Att gå 3-400 meter till marknaden för att kliva på sin transport som sedan åkte förbi huset han bodde i gick stick i stäv med det thailändska sättet att vara och eftersom ynglingen ville anpassa sig nöjde han sig med att gå de 30 metrarna ut till vägen och invänta transport där.

Transporter var det gott om - men sittplats ombord var det ofta sämre ställt med. Eftersom den unge svensken var sist med att kliva ombord fick han alltid nöja sig med den plats han kunde få tag i. Oftast hängde han i yttersta lagret av passagerare bland de tuffa killarna som stod på lemmen till pickupernas flak och höll i taket. Nästan lika ofta fick han sitta på batteriet bredvid föraren på en tuktuk.

Kö ut ur skolan

Avståndet till skolan var endast 2 km och priset var 1 baht som betalades direkt till föraren.  Pickuperna släppte av en skock studenter i taget och genast bildades det kö för att få komma in i skolan. Flaskhalsen var att alla elever måste ställa ned sin väska och respektfullt waia den lärare som tog emot i porten. Inget undantag gjordes för den svenske ynglingen utan liksom alla thailändska ungdomar waiade han sig både in och ut från skolans område under ett hela sitt utbytesår. 

Hej då fröken, vi ses imorgon

Waia snabbt så kommer vi hem snabbare.

Morgonsamlingen började kl 8.00 och innan dess skulle klassen städa sitt hemklassrum. De 30 minuternas städning krypandes på alla fyra där hemma fortsatte således på skolan, men där fanns det dels mopp med skaft samt att det gick att komma undan eftersom klassen hade drygt 50 elever. De duktiga eleverna skötte städningen, de mindre duktiga spelade pajas eller måttade boxningssparkar mot varandra. 

Några minuter före kl 8 var det uppställning på skolgården. Varje klass stod för sig med flickor och pojkar i varsina led. En märklig ordning var att varje led skulle organiseras så att den kortaste personen stod längst fram. Vår svenske student var kortvuxen redan då och av de c:a 25 grabbarna i klassen stod farangstudenten som nummer fem eller sex framifrån. 

Klockan 8 drog skolans jazzband igång nationalsången. Att säga jazzband är att ge dem en hedersbetygelse dom inte förtjänat eftersom det lät för dj---igt, men dom hade trummor, saxofon och klarinett så ett jazzband var dom, i alla fall per definition. Nationalsången sjöngs alltid av en och samma elev och det lät inte heller bra, men förutsättningarna var ju sannerligen inte de bästa då det inte kan ha varit lätt att låta sig ackompanjeras av det sämst utrustade jazzbandet väster om Bangkok.

Finn ett fel - uppställning även för blekansikten

Eftersom vår kortvuxne svenske yngling gick i klass M6/1 stod han långt fram i vänstra hörnet av skolgården, alldeles nedanför scenen där jazzbandet spelade. Han gavs därför goda chanser att bevittna skådespelet var eviga morgon. 

När flaggan gått i topp lyfte alla omkring 1600 studenter sina händer i en wai och svor en trohetsed mot nationen, religionen och kungen. Först därefter klev en lärare upp på scen och höll långa tal som utgjordes av en blandning av praktisk information och förmaningar. 

Nervöst att tala inför publik för första gången, dessutom på ett krumelurspråk

Vår svenske student ombads då och då att hålla tal från scenen. Första gången var någon av de allra första dagarna och än så länge kände han inte så många. Nyfikenheten var dock stor och den unge svensken tyckte det var mer än lovligt kymigt att stå och läsa innantill på thai och krydda med några engelska ord och sedan höra hur ekot från högtalarna i andra änden av skolgården kom någon sekund senare. Det var dock en erfarenhet och ett massivt vaccin mot framtida rampfeber. 

Varje gång den nu medelålders f.d. utbytesstudenten passerar en thailändsk skola vid 8-tiden på morgonen och ser hur studenterna gör sig i ordning för morgonsamlingen infinner hos honom sig en känsla av igenkännande från svunna ungdomsår.

Magiskt, tack för att du bjuder på dig själv. Ang finn ett fel så hittade jag 2 som stod fel i raden så jag får nog fel på den frågan (kortast står först). En var lite blekare åxå.

Faranger står alltid längst bak.

Magiskt, tack för att du bjuder på dig själv. Ang finn ett fel så hittade jag 2 som stod fel i raden så jag får nog fel på den frågan (kortast står först). En var lite blekare åxå.

Det var vad jag minns inte så ruskigt blodigt på millimetern. Dom stod väl i samma ordning som dom gjorde föregående år och sedan hade väl någon råkat växa lite. Har för mig att jag brukade variera mellan platserna 4 och 6 ungefär. I alla fall tillräckligt långt fram för att få se jazzbandet från första parkett. ;-)

Fortsatt en kanonberättelse!

Det mest imponerande är dagboken du måste ha fört, inte många som tänkte på sådant i den åldern.

Var själv utomlands i den åldern och nu har man glömt mycket, framförallt som alla bilder försvann i en brand.

Kanonkul och kör på, tror det är många med mig som sitter och väntar på nästa avsnitt!

Mvh

Amja

Fortsatt en kanonberättelse!

Det mest imponerande är dagboken du måste ha fört, inte många som tänkte på sådant i den åldern.

Var själv utomlands i den åldern och nu har man glömt mycket, framförallt som alla bilder försvann i en brand.

Kanonkul och kör på, tror det är många med mig som sitter och väntar på nästa avsnitt!

Mvh

Amja

Hade nog inte tänkt på att föra dagbok av mig själv, men både min pappa och utbytesorganisationen uppmanade till det. I början blev det inte mycket till anteckningar men efter ett tag skaffade jag en rejält stor bok för att kunna skriva mer. Känslolivet var ju rätt så mycket upp och ner och det fanns en del att skriva om. Intressant är att dagböckerna och breven pratar om samma händelser men beskriver helt olika sinnesstämningar. Dagboken skrevs ju av mig för mig medan breven skrevs för att familjen därhemma skulle läsa och dom ville man ju inte oroa i onödan.

Trist att du förlorat alla bilder i branden. Jag börjar bli mer och mer nojig över att ha mina senaste 20 år i digital form. Jag har löst det hela genom att ha säkerhetskopia på allt på en extra hårddisk som ligger hemma hos min mor.  Hoppas det är en vettig strategi. 

riktigt roligt att läsa!  önskar att jag hade dokumenterat/fotat mina resor på detta sätt...  har iofs en oframkallad filmrulle från sent -80 tal

Hade nog inte tänkt på att föra dagbok av mig själv, men både min pappa och utbytesorganisationen uppmanade till det. I början blev det inte mycket till anteckningar men efter ett tag skaffade jag en rejält stor bok för att kunna skriva mer. Känslolivet var ju rätt så mycket upp och ner och det fanns en del att skriva om. Intressant är att dagböckerna och breven pratar om samma händelser men beskriver helt olika sinnesstämningar. Dagboken skrevs ju av mig för mig medan breven skrevs för att familjen därhemma skulle läsa och dom ville man ju inte oroa i onödan.

 

Trist att du förlorat alla bilder i branden. Jag börjar bli mer och mer nojig över att ha mina senaste 20 år i digital form. Jag har löst det hela genom att ha säkerhetskopia på allt på en extra hårddisk som ligger hemma hos min mor.  Hoppas det är en vettig strategi. 

Har du en kopia hos morsan eller nån annan borde vara lugnt.

Jag var ju betydligt närmare hemifrån, men kommer ihåg breven hem för att linda in dom i trygghet samt överyga dom om hur dyrt allt var (skicka mera pengar).

Det senaste hade nog inte du problem med.

Jag var i England 1974 och hade väldigt roligt!

Mvh

Amja

PERSONPORTRÄTT  

Vännen Thailand

Som ni säkert vet kan man i Thailand döpa folk till i det närmaste vad som helst och en av ynglingarna i den svenske utbytesstudentens klass hade det välklingande namnet Thailand. Thailand var långt ifrån klassens ljus och han sågs nog av lärarna som olydig och uppkäftig och därmed besvärlig. Många uppfattade honom säkert som en person som gjorde vad han kunde för att ikläda sig rollen som tuffing och buse. 

Vår svenske utbytesstudent brukar sällan sälla sig till sällskap där dom tuffa grabbarna ingår, men med Thailand var det annorlunda. Han hade inget stort entourage av andra tuffingar utan var, åtmistone i svenskens ögon, ensam om att vara lite av en skolans bad boy. Åtminstone stod han i en klass för sig själv när det gällde tuffhet. 

Thailand och svensken blev bästisar och kanske var det så att Thailand innerst inne var en mjuk och hygglig kille som bara ville ta hand om den stackars förvirrade svensken och se till att denne fick ordentlig kännedom om alla nödvändiga svordomar. Kanske var det så att han tydde sig till den ende som garanterat presterade sämre än honom i skolan eller så var han helt enkelt nyfiken och tyckte om att umgås med den förste utlänning han dittills hade träffat. 

Thailand skulle aldrig kunna ha kunnat kandidera till klassens ordningsman. Istället antog han en rakt motsatt roll. Medan de duktiga eleverna gjorde sina läxor och sopade och fejade i klassrummets golv varje morgon spelade Thailand Allan och fick ofta med sig ett gäng grabbar.

Det sägs ju ofta att de styggaste grabbarna får de finaste flickorna och Thailand påvisade att detta är ett antagande med global förankring. Thailand var på den tiden ihop med Tukta som gick i klassen under och i dagboksanteckningen från den 15 juli 1987 skriver vår svenske utbytesstudent att han den dagen umgåtts mycket med Tukta och Thailand och att ”Tukta är klockrent snygg”. 

Civilklädd i skolan tillsammans med Tukta och Thailand.

Att umgås med Thailand var dock inte alltid okomplicerat. Kamera var inte var mans egendom men då och då tog vår utbytesstudent med sig sin lilla pocketkamera till skolan för att ta lite bilder att skicka hem. En av dessa dagar skriver han irriterat men samtidigt uppgivet i sin dagbok att Thailand öppnat hans kamera med en nästan färdigtagen film eftersom han var ”nyfiken på hur den såg ut inuti…”  

En av de största utgiftsposterna för utbytesstudenten var film och framkallning så man kan förstå irritationen. Kanske försvann vid denna incident även några bilder som hade kunnat göra sig väl i denna saga……. 

De båda kompisarna umgicks dagligen och trivdes med varandra, men av dagboksanteckningarna framgår att Thailand och svensken en gång råkade i luven på varandra över något som ju faktiskt grundar sig i en felaktig historieskrivning. Thailand hävdade med emfas att japaner hade 180 i genomsnittligt IQ och därför klarade av att utveckla atombomber. Eftersom Sverige inte hade några atombomber var det ett bevis på att svenskar inte är lika smarta som japaner….. Var Thailand fått sin information om den japanska nukleära arsenalen framgick aldrig - kanske blandade han ihop att bli bombad med atombomber med att ha egna sådana bomber att släppa på andra. 

I det stora hela var Thailand och hans svenske kompis goda vänner så länge dom nu fick vara klasskamrater, för säg den glädje som varar. I dagboken står att läsa en lång redogörelse för händelserna den 13 augusti 1987, som ironiskt nog också var årsdagen av berlinmurens tillkomst. 

”Idag berättade Ajarn Noi att Thailand blivit relegerad från skolan. Hon sade att han försökt smita från skolan och varit på väg att hoppa över muren när en lärare såg honom och i deras prat med varandra hade Thailand tydligen sagt en del oartiga ord.

Sedan träffade jag Thailand på eftermiddagen och han verkade minsann inte vara så nere som jag hade väntat mig. Vi åt tillsammans och tjötade. Bytte adresser. Jag försökte visa när vi talade med lärarna att dom nu tog bort utbytesstudentens bästa kompis. 

Senare berättade Ajarn Sangob att Thailand tagit med sig en pistol till skolan för att spela ”tuff”. Vet inte om den historien var sann eller ej, men om den var det, kan det i så fall ha varit mig Thailand tänkt imponera på?  Vi pratade ju häromdagen om att thaifolk har mycket mer vapen hemma jämfört med i Sverige. I så fall känner jag mig lite medskyldig och det är synd att han ska sluta. Han är en bra kompis även om jag har irriterat mig på honom mer än en gång.” 

Vännen Thailand försvann därmed ur den svenske utbytesstudents liv och trots att de bytt adresser med varandra träffades de aldrig mer under utbytesåret. I samband med svenskens första återbesök några år senare träffades de hastigt ett par gånger, men sedan skulle det dröja nästan 20 år innan nästa träff då tjejen som var klassens ordningsman på den gamla goda tiden, organiserade en återträff för den gamla klassen.

Det blev ett kärt återseende när Thailand och hans svenske kompis återsågs för första gången på nästan 20 år och när svensken frågade vad han jobbar med kom svaret rappt.

Jag är POLIS…..

Underbart!       

klockrent

kul att se andra som lärt sig språk och kultur genom att umgås och leva med Thai 

Jag är tacksam idag att Jag ganska tidigt i "karriären lärde känna mina kompisar i Thailand som idag mer än 25 år senare fortfarande är mina bästa vänner