I slutet av förra året var jag i Udon Thani. Här mötte jag Pim och hennes dotter Noi. Det hon berättade är egentligen varken dramatiskt eller ovanligt, men jag berördes i alla fall. Här kommer hennes historia. Pim och Noi heter egentligen något annat.
-------------------
Jag sitter på en bufférestaurang i Udon Thani i den nordöstra delen av Thailand. Den del som thailändarna själva kallar Isaan och som tillhör den fattigaste i landet. På andra sidan bordet sitter Pim. Hon är en ensamstående mamma med treåriga dottern Noi. Noi är lite blyg för mig eftersom vi nyss har träffats, men hon kikar i smyg på mannen med den konstiga näsan.
Pim arbetar i receptionen på ett sjukhus. Hon är på plats åtminstone tio timmar om dygnet. Ibland längre. Hon har sällan en ledig dag och för Nois skull tar hon på sig så mycket övertid hon bara orkar. Dessvärre får hon därför inte många vakna timmar tillsammans med sin dotter. Trots alla dessa timmar tjänar hon inte mera än ca 7500 Baht/månad.
Det ekonomiska läget kunde ha varit bättre ifall de båda kunnat bo hemma hos hennes föräldrar, som bor i en by utanför staden. Men där finns också hennes alkoholiserade bror, som blir aggressiv när han dricker. För Nois skull hyr hon därför ett rum och betalar en slant för att ha henne på dagis. Ibland är Noi hos de förra svärföräldrarna. De skulle gärna ha henne oftare - t o m för gott. Men det går inte Pim med på. Hon menar, att de vill ta över vårdnaden av Noi av rent egoistiska skäl.
- De älskar henne inte som jag, säger hon. Hur skulle de kunna göra det? Hon är MIN dotter och jag släpper henne aldrig. No way! De har bara ett barn - min före detta man och han är oduglig. De vill ha Noi för att trygga sin ålderdom.
I Thailand är nämligen gamla föräldrar barnens ansvar. Statligt anställda får en liten pension, men annars arbetar man så länge man orkar. Sedan får barnen ta över försörjningen.
Pim vill gärna ha ett bättre liv. Hon skulle vilja träffa en ny man - inte vara ensam längre. Men det är inte så lätt. När skulle hon ha tid? Så mycket som hon jobbar... Hennes värde på äktenskapsmarknaden i Thailand är dessutom nära noll. Hon är skild och har redan ett barn. Få thailändska män vill ta hand om andras barn. Tillika har hon passerat, den för oss något märkliga gränsen, 27 år. Efter denna ålder är kvinnan i thailändska mäns ögon inte lika mycket värd. Det blir svårare att hitta en ny make, liksom att få ett nytt arbete.
- Ingen vill anställa en 30-åring om de har en massa 20-22-åringar att välja bland, säger hon.
Sedan en tid tillbaka söker Pim sin nya kärlek via en kontaktsida på internet. Hon vill bort från Thailand och sin supige bror. Under ett drygt halvår har hon chattat med en 34-årig engelsman.
- Han säger, att han älskar mig och vill ta mig och Noi till England, berättar hon. Men jag vet inte...Två gånger har han lovat att komma och träffa mig, men båda gångerna har han svikit utan förklaring. Jag vill så gärna, men kan jag lita på honom?
- Det finns väl andra, försöker jag.
- Joo, på internet finns det massor, ler hon. Men jag har slutat chatta med andra. Det är inte min stil när jag hittat någon jag bryr mig om.
Så Pims hårda tillvaro rullar vidare. De långa arbetsdagarna liksom oron över dotterns framtid. Hennes hopp är att prinsen från England en dag skall hämta henne. Kanske kommer han.kanske inte...
