Möt mig i patong!

Nä, jag ska inte till Patong, det var titeln på en bok jag just betat av i hängmattan.

  Jag kastar upp en liten hobbyrecension här på MPR.

"Du borde titta till henne!" sa Helenas bror efter sitt besök på ön i Thailand där hennes dotter Linda sedan flera år arbetar som dykinstruktör. Efter en arbetstyngd höst har Helena i december 2004 tagit ledigt och flugit ner. I romanens början sitter hon med sin yngsta flicka på McDonald?s i Patong och väntar. Linda har lovat komma runt fem. Men ingenting blir som de tänkt sig. Hettan, myllret, skönheten och allt det främmande överväldigar dem, och det som skulle bli en underbar semester förvandlas till ett ångestfyllt irrande i spåren efter Linda - till sist bland dykare, turister och bofasta på ön Koh Phi Phi.

  Annika frostells romandebut 2003: Och hon ska vara röd, var en suggestiv berättelse om två kvinnor vilkas liv på ett hemlighesfullt vis flätas samman, och samtidigt en beskrivning av ett samhälle och en tidsanda. Nästa roman: Gråt inte Cecilia (2004), var mer av ett kammarspel om kärlek och beroende, men gemensamt för dem båda är den starka laddningen i personernas relationer och skildringen av hur tillvaron ställs på sin spets.

  Hennes nya roman: Möt mig i Patong utspelar sig mot fonden av ett paradis i snabb förvandling, präglat av jungfrulig skönhet och mänsklig utsatthet. I detta möte mellan två kulturer, när Helena och hennes döttrar Linda och Madde försöker nå och förstå varandra, börjar deras vardagliga trygghet krackelera. Annika frostell skildrar engagerat och intensivt den närhet, oro och laddning som finns i mor-dotter-relationen, och konflikterna som uppstår mellan och inom dem själva, mellan stabilitet och äventyrslusta, ansvar och livsbejakelse. Och när vågorna till sist bryter in över ön, har berättelsen nått sitt slut.

Jag köpte boken utan allt för höga förhoppningar. Efter att ha ”provläst” några sidor på Adlibris:http://www.adlibris.00122564&shop=1  så hade jag redan boken klar för mig. Liknande stycken fick mig att tappa tron på alstret:

Hon häpnar över de unga kvinnornas ofta enastående skönhet. De ser ut som barn och är det kanske, tio- och elva tolvåringar med äppelkart till bröst och ett hjärtslitande oskyldigt sätt att röra sig. Så sorgligt att se dem tillsammans med dessa tunga vita kavaljerer.

Mest tänkte jag att det kunder vara underhållande att läsa en bok som utspelar sig i Thailand, och just detta sodom på jorden Patong, sett från en svensk medelålders kvinna.    Jag förväntade mig en orgie i fördomar och naivitet. Så fel jag hade. Visst, perspektivet är ju sett från ett par blådögda ögon, men inte enbart naiva utan även mycket nyfikna och iakttagande.

Miljöbeskrivningarna anser jag är helt ”outstanding”. Jag har själv besökt många av de platserna kring koh phi-phi där boken utspelar sig och kan därför styrka äktheten i skildringarna. Mycket detaljerat, ibland kanske på randen till överdetaljerat.

Boken är klart läsvärd! Den gav mig många hånfulla flin där jag låg i hängmattan och gottade mig åt huvudpersonens neurotiska karaktär. Den kittlade mina egna fördomar och fick mig att tänka: Så jävla typiskt Svensson.  I nästa andetag fick jag istället med röda örsnibbar medge att författaren helt klart har mer koll än bokens rollspelare. I slutet av romanen blev jag rent av sympatisk med den nervsjuka damens mognande. Samtidigt berörd över Tsunamins återgivande, där är jag dock subjektiv eftersom jag själv befann mig i Phuket vid den tidpunkten.