http://www.youtube.c...h?v=O8rOkMF9yPQ
-Men va faaaan gör du?!?!?!?!?
Polaren gapar förtvivlat och ser på mig som om döden tagit ett bett av hans nitbälte.
Jag stod som ett jäkla fån och framför mina basketskors-beklädda fötter, på en öde grusväg i en skogjäkel utanför Enköping (jag hatade Enköping), låg en påse innehållande 2 trasiga spritflaskor.
Jag var runt 16-17.
Året var nog runt 1990.
Ni vet, samma år som Nelson Mandela frigavs efter 27 år fångenskap, McDonalds öppnar sin första restaurang i Moskva, Greta Garbo avlider och Londonbeat pumpar discoteken med I've been thinking about you.
Mandelas frigivning kändes politiskt korrekt och det var inne att digga Mandela. Derek B rappade om Free Mandela och då blev jag också politiskt aktiv. Snart tröttnade jag dock på låten och återgick till Kung Marleys poesi.
Moskva kunde jag inte bry mig mindre om. Jag sket fullständigt i om dom kunde käka hamburgare eller inte. Sovjet för mig var en association till en fet, ful fläck på Gorbatjovs skalle. Ok, billig sprit från deras båtar var ju alltid en höjdpunkt i livet, men det hjälpe oss inte denna helg så får vara oskrivet.
Garbo var ju en legend, men det var allt jag visste om henne. Hon hade ju inte ens stora bröst. *Smeker minnet av Sam Fox-affischen*
Jag hatade Londonbeat.
Tänker jag efter så var nog året 1988, men orka!
Jag kliade mig i skallen. Som vi hade spunnit planer för att få tag på den spriten!!!
Fan va jag hatade grusvägen. Hade det inte varit för den där jäkla grästovan så hade jag inte tappat kassen. Jag lovade mig själv att tända eld på grästovan och släcka elden genom att pissa på den. Jag gjorde ingetdera. Jag var fullt upptagen av att komma upp med en lösning på hur vi räddar situationen.
2 dagar tidigare.
Polaren hade "lånat" byggjobbarkläder av sin farsa och vi begav oss till Jakobsberg. Vi satt på pendeln och insåg att vår perfekta plan borde ge enorma pengar när vi sedan säljer storyn till Hollywood. Polaren skulle kliva in på systemet med byggarkläder och beställa, och en byggjobbare lär ju anses vara över 20 så det kan inte bli några problem. 2 veckor tidigare hade han råkar slå ut halva min framtand (den var då av porslin eftersom jag slog ut halva tanden "på riktigt" när jag var 7-8) och kände att detta var nog lite plåster på såren. Han skulle ju dessutom bjuda. Då sa man "bjucka". Jag själv sket ju i att jag bara hade en halv framtand under ca 3 veckor, vi skulle ju dricka sprit kommande helg utanför Enköping, där 2 skitsnygga (det var dom inte, men det låter ju så mycket bättre) tjejer hade bjudit hem oss. Själva bodde vi i Bålsta. Shit va Bålsta rockade Tyson på den tiden. Mer om det en annan gång, men jag kan ju säga att vi höll Bålsta kvar på Sverigekartan som en finne i arslet på en rullstolsbunden.
Vi hade träffat tjejerna utanför grillkiosken i Bålsta helgen innan, bytt telefonnummer och inför helgen hade vi fått vägbeskrivning till deras föräldrarfria hus som låg 2 bussresor och en halvtimmes promenad hemifrån. Pernilla och Lotta. Schlager-namn liksom, men dom hade ju utvecklat bröst i alla fall.
The things we do for love.
Polaren gick in på systemet och jag stod utanför, redo med 4 liter cola och törstig som fan. Det skulle bli så perfekt!!
Han kom ut tomhänt 5 min senare.
Fan...
Vilka jäkla systempuckon frågar efter leg från en byggnadsjobbare?!?!?!?
"Jaha, va fan gör vi nu?". suckade polaren och helt plötsligt såg han rätt töntig och tanig ut i hans 50 kilo större farsas byggkläder.
Då blev Kharess legendarisk. I det ögonblicket föddes alkoholgeniet i mig och allt annat var ett minne blott. Min halva framtand skulle nu komma att bli den bästa tillgång jag hade.
Vi smet undan en bit och jag satte plan B (som för övrigt borde ha kallats Operation Genius on drugs) i verket.
Jag rev upp några hål i mina stentvättade jeans och skitade ner dom genom att kräla runt lite på marken. Efter att skrynklat till och skitat ner resten av kläderna (morsan blev överlycklig) så rufsade jag till håret ordentligt (jag var långhårig på den tiden) och skapade några schysta tovor som jag medvetet lät hänga ner över ansiktet. Detta var för övrigt inledningen till mina dreads som jag odlade efter detta legendariska ögonblick.
Med den bästa knarkar-minen maskerandes i ansiktet så klev jag in på bolaget. När det sedan blev min tur så gick jag fram till kassan som århundradets pundare med tillbehörande skakningar och sluddrande tal. Den halva framtanden var kronan på verket och personalen kunde nog inte bli av med mig fort nog.
Jag klev ur butiken med 2 flaskor explorer och plötsligt var jag kung.
Back to the lonely roads of Enköping.
Jag var livrädd för att glasskärvorna hade gjort hål i påsen.
Jag lyfte den försiktigt och till min glädje så var de hål som uppstått ganska högt upp på påsen och mycket av spriten kunde räddas med en schyst sil-teknik. Ett par eventuella småsår i läppar, mun eller strupe av glassplitter var ingenting som oroade en ungdom. Rock n' roll!!
Vi tömde det mesta ur den ena colaflaskan och började strila över spriten. Det blev tillräckligt mycket för en rejäl fylla, insåg vi och jag log mitt bästa halva framtands-leende och polaren skakade på huvudet med ett flin.
Vi fortsatte knalla efter tjejernas vägbeskrivning.
Efter ett bra tag, just som vi började bli lite oroliga, så såg vi det vita tegelhuset omgett av skittråkiga åkrar. Ah, Elvis has arrived.
Ju närmare huset vi kom desto mer anade vi oråd. Det stod ju för fasen 2 bilar framför huset och en vuxen kärring stod på alla fyra i rabatten. Det var ju inte den typ av modell som jag ville se på alla fyra denna dag. I rabatten må så vara, men liksom... Ja, ni hajar.
Vi stannade upp och polarens missnöje hade man kunnat pulat ner i en luftpistol; den hade sänkt en elefant. Vi såg på varandra som två fån.
"Va fan." muttrade polaren. "Dom skulle ju ha FF!!".
-Dom fick väl nåt jäkla förhinder. tjurade jag och ryckte på axlarna. "Vi får väl kolla läget".
När kärringen fick syn på oss så måste hon lite diskret ha kallat på sin gubbes uppmärksamhet för han kom ut ur garaget, torkade sina oljiga händer med en stackars trasa och hade en frågande min i sitt Enköpings-ansikte.
Vi stod väl ca 20 m från huset när jag lite fånigt frågade;
-Är Pernilla hemma?
-Pernilla?? Gubben såg än mer frågandes ut. "Här finns ingen Pernilla".
Va f...
Jag sneglade på polaren, han sneglade på mig och jag tror att det uppenbara örfilade oss båda ganska omgående;
vi hade blivit så jäkla blåsta.
-Är du säker? frågade jag utan hopp.
Dom var säkra.
-Det finns inget annat vitt tegelhus i närheten? frågade jag lika frånvarande av hopp.
Det gjorde det inte.
Det fanns inget hus alls, vare sig av tegel eller trä, i närheten.
Vi vände på klackarna och sa ingenting på 5-10 minuter. Man var ju lite skamsen och även om vi båda genomgått samma blåsning så var man ju inte stolt.
Elvis has left the building.
Vi hade varit skitkaxiga mot polarna och skrytit om våra erövringar. Sanningen skulle dom aldrig få veta.
Vi hoppade på bussen tillbaka, drack lite busgrogg på vägen hem och hoppade av strax utanför Bålsta för att smyga hem till polaren osedda.
När vi ringde tjejerna så möttes vi av ett par asgarvande brudar. Jo'rå, tryck ner en halvt framtandad ända ner i sulorna.
Ett samtal till nummerupplysningen. Nog blev vi upplysta alltid; numret var hemligt så vi fick ingen adress heller.
Vi såg dom aldrig igen. Vilket förklarar varför dom förmodligen är kvar i livet.
Fan va jag hatade Enköping.
