7.
Efter att ha min nya arbetsplats i årtionden, eller t.o.m. århundraden varit världsledande på sitt område så klarar vi tydligen inte av något längre.
Företaget ägs av ett Schweiziskt företag som även ägde ett liknande, numera nedlagt företag i Colombia.
Det handlar alltså om verkstadsföretag som tillverkar maskindelar.
Jag har hört att det finns två länder som man inte bör vara anställd av.
Det lär vara just Schweiz, och USA så jag har haft lite otur här i slutet av arbetslivet.
Nu har vi fått en Colombiansk VD som inte förstår varför vi ska vara lediga på helgdagar.
Detta året var första gången jag jobbade på 1:Maj.
Visserligen med övertidspengar o.s.v. men ändå!?
Han gick ut starkt och anlitade städbolag, målarfirmor och snickare som under flera månader gick över hela verkstaden från golv till tak.
Inifrån och ut.
De städade, och vi städade på övertid.
Vi undrade lite tyst hur mycket allt detta gick löst på, och om det var en försäljning på gång?
Detta tillbakavisades av företagsledningen som kunde visa på planerade investeringar av nya maskiner, nytt lager o.s.v.
Sedan började det hyras in en massa folk från uthyrningsföretag.
Det verkade inte finnas någon gräns för hur mycket pengar man kunde göra av med.
Till slut så kom det folk från den nedlagda fabriken i Colombia.
Nu tror jag att det jobbar över tio Colombianer på verkstaden.
Det är bra killar, men de är alltså inte speciellt bra på Svenska, man undrar ju vad det kostar.
Dom är jätteglada för dom får en bra lön och bor på hotell m.m.
Dom kan man ju inte klaga på, de är bara glada över chansen de fått, men så var det den där förbannade Kvalitéchefen som kom samtidigt.
Han är också från den kraschade fabriken i Colombia.
Han klagar på detaljer som ligger tusendelar fel.
Vi försöker påpeka att det alltid funkat, men det hjälps inte.
Han stoppade t.o.m. en detalj som grovsvarvades i en svarv, och som sedan skulle flyttas över för finsvarvning i en annan maskin.
Detaljen låg några tusendels millimeter fel i grovsvarvningen så då stoppade han tillverkningen och lät slänga allt. 
Vi försökte förklara för honom att allt skulle rättas till i finsvarvningen, men icke!
Det kommer det ena dumma beslutet efter det andra.
Vi har tillverkat de där maskindelarna hur länge som helst, och är alltså världsledande, men nu kan vi tydligen ingenting längre.
Det kommer beslut uppifrån som bara verkar vara till för att minska trivseln.
Nu får vi inte längre dricka kaffe vid maskinerna.
Det var länge sedan vår VD besökte oss, han verkar hålla sig borta.
Förra veckan så fick vi veta att många av de planerade investeringarna var lagda på is.
Vi får inte speciellt mycket producerat p.g.a. de absurda kvalitétskraven, men driften av verkstaden måste vara mycket dyrbar.
I måndags gick en av mina närmsta chefer "In I Väggen" och blev sjukskriven tills vidare.
Jag tycker mig ju se klara paralleller med det företaget jag jobbade på som jag beskrev i början på denna tråden.
Själv går jag väl nästan och hoppas på att allt ska gå åt helvete.
Jag menar att jag själv uppnått en ålder då jag gärna kan stämpla några år innan pension, men det blir jobbigt för de yngre arbetskamraterna.
Det jag funderar på är hur företag kan hålla på så där.
Om man nu har tänkt sig att lägga ner så kan man väl göra det.
Vad tjänar man på att köra allt i botten, göra slut på en massa pengar och liksom låtsas att man satsar?
Man lägger in femskift och tvingar folk att jobba helger.
Det verkar som om man ska klämma ut det sista.
Har man bidrag från kommun att ta hänsyn till så att man måste låtsas satsa?
// Slut
