Hur mycket status ska man avslöja i Thailand?

Kostade de han 10 000 B å sätta på grannfrun???

Wille,

Det är nog ingen av oss som håller igen på pengarna till syskon med flera, som gör det på jävelskap eller för att vi inte har fattat familjesolidariteten som finns i Thailand. Inte heller att vi på något sätt ska tävla med varandra om vem som är snålast.

Snarare är det väl så, att vi efter några år har lärt oss att inte alltid bjuda på fest och partys, att inte alltid säga ja till lån med mera. Det är bättre att hålla en låg profil så slipper man bli utsatt för låneförsök hela tiden.

Min fru har sju syskon, vi kan inte hålla alla dom under armarna med lån som man förmodligen aldrig får tillbaka.

Jag är nog ändå ganska lyckligt lottad, det är inget större snack i familjen numera, bröderna har vanliga och bra jobb i Bangkok, utom en, som sköter vår mark och trädgård. Naturligtvis ställer vi upp om det skulle riktigt krisa till sig för någon. Jag tycker om farsan och en del av syskonen, de andra accepterar jag, men är inte lika glad åt att träffa.

Det har varit på annat sätt tidigare, med en annan familj, då tjatades det om lån hela tiden, det var jäkligt jobbigt.

jag tycker synd om dom som börjar att låna ut till höger och vänster, det är lätt att öppna kranen, det är svårare att stänga den.

Möljis

Bara var dej sjelv

Visa hård k*k & att du kan Dricka

Sedan är det bara att hålla i Sekinerna

  Wee all crazy due to the Thai-Ladies

PS Detta är DOkumenterat AF erfaren "Turist"

Hej

Läste den här tråden idag, och jag håller med Herr Chang.

Jag gör på precis samma sätt och kan inte se någon fördel i att tala om mer än nödvändigt.

Risken är mycket stor att man får olika problem om man framställer sig själv som "förmögen".

En låg profil är perfekt tycker jag, och det har fungerat bra i 27 år för mig.

Dom människor man möter vet man uppskattar en för det man är inte hur mycket pengar man har.

Mvh Isan Lover

Jag präntade ner en filosofisk artikel för ett par veckor sedan då jag befann mig i Thailand. Den härrör så smått till ämnet i tråden, så jag lägger upp den här för den som orkar läsa:

Perfekta grannar är i min värld en hopplös utopi, både i min ”svenska” värld och i min Thailändska. Utan att vilja klassa mig själv som introvert så måste jag ändå medge att jag föredrar grannar som håller sig på sin sida av busken. För den delen behöver de inte gömma sig vid min åsyn. Nä, grannar är som bäst då de fyrar av ett leende och säger morsning, eller den Thailändska motsvarigheten: Sawadee krap när vi möts. Kanske byter vi några meningslösa fraser om det sketna vädret i Sverige, eller hur förbannat varmt det är i Thailand. Sedan drar vi oss tillbaka till vårt. Det är simpel gransämja som aldrig behöver innebära komplikationer. Alltför vänskapliga grannrelationer kan i längden bli tröttsamma.

Här i Thailand håller jag och frugan låg profil. Vi är artiga mot alla i grannskapet, men de vi inte känner sedan tidigare binder vi inga tajta relationer med. Det är enklast så. Människorna i vårt ”lilla” samhälle utanför Udonthani är av blandad börd. De flesta är likt mig själv simpla knegare, men jag drog ”vinstlotten” och föddes i Sverige. En byggnadsarbetare i Thailand kan inte föreställa sig hur förspänt deras ”jämlikar” i Sverige har det, både ekonomiskt och arbetsmiljömässigt. I deras ögon är det förmodligen omöjligt att se mig som en likställd, jag är helt enkelt bara en svinrik farang (utlänning), det oavsett vad jag pysslar med där borta i farangland. Det kan därför vara riskfyllt att inleda vänskapsrelationer med människor i Thailand som ser en som någon sorts överklass. Jantelagen är inget svenskt påfund, den är universell. Därför: Låg profil.

Några i omnejden är otvivelaktigt snuskigt rika på riktigt, åtminstone om jag själv tillåts sväva iväg i spekulationer, med risk för att kasta sten i glashus. Att döma av deras hus lever de knappast på almossor. Fast vem vet, det gör ju faktiskt kungafamiljen i Sverige. De har ju ett par skapliga barrar: ett i gamla stan och ett på Djursholm.

Ett av de största husen i vårt samhälle bebos av en känd sångerska: Noknoi Uraiporn, hennes ekonomi tycks inte påverkats av vare sig fildelning eller piratkopiering. Ett stenkast från vårt hus är även ett smärre palats beläget. En blygsam barre på runt 300 kvadrat. Den beboddes tidigare av en farang, nu är han tydligen utkörd, så kan det gå om inte haspen är på.

I största allmänhet är grannskapet av ett ”klassiskt” thailändsk snitt. På den ena tomten står det ett plåtskjul som inte ens en svensk uteliggare skulle understå sig att härbärgera i. I dessa fall är marken förmodligen ärvd i generationer, men det har inte satsat ekonomiska medel på att rusta upp bostäderna. Där det så har gjorts går ofta att finna vackra men anspråkslösa ”stylthus”, vilka är väldigt vanliga i nordöstra Thailand. På nästa tomt kan det finnas ett hus i miljonklassen. Det påvisar hur stora klyftorna är i det thailändska samhället, tyvärr. Och tyvärr är det ju skitstövlar som mig själv som hjälper till att påvisa dem genom att kasta upp hus som kanske kan sticka i ögonen på en del.

Vår soi (sidogata/gränd) bebos av ett tjugotal familjer. Några av husen och dess trädgårdar är riktigt sorgliga uppenbarelser (åtminstone för mina fascistiska blåa ögon), de ägs av ”knegarna” som jag nämnde tidigare. De har inget som helst intresse för estetik, eller så har de helt enkel gett upp kampen mot förruttnelse och klorofyll. De plockar upp det som är ätbart i trädgården och ger blanka fan i resten. Jag förstår dem. Med torftiga finanser gör man bäst i att prioritera efter förnuft. Hos de familjer på vår soi som har lite mer välbeställda jobb, kanske inne i staden avspeglas också helt naturligt välståndet i deras hushåll. De har som medelklass råd att kosta på sig de kroniska underhållsarbeten som krävs för att bevara bostaden och trädgården sinnrikhet. Beaktas bör att thailändare i största allmänhet inte har riktigt samma syn på trädgårdsestetik som en genomsnittlig Svensson, därför kan det för ett par oerfarna blåa ögon ändå klassas som torftigt. Av de cirka tjugo hushållen i soien uppskattar jag att knappt hälften är vad jag lite trångsynt skulle kalla för ”medelklass”. ”Medelklassen” är de människor som visar minst blygsel av min närvaro. De hälsar mig alltid artigt och vi byter några fraser på Thai, Lao eller lite engelska. Av språkmässiga skäl är förstås våra konversationer inte speciellt djupa, men ändå gemytliga i sin enkelhet.

De mindre välbärgade grannarna är mer avvaktande, de tycks rent av lite skygga inför mig . Förutom då de druckit sig modiga förstås. Då vill de gärna skåla och skråla med blekfisen. Min granne till höger som jag kallar för Mr.Kathnom (Kathnom= Kakor på thai) han är bagare. En mycket trevlig herre som gärna glider förbi utanför mitt staket för att slänga några ord när han har tid. Det uppskattar jag, men vi har inga vilda spritorgier ihop. Vi har tagit något glas fotogen (Lao kaow) tillsammans, men vi umgås inte tajtare än så.

På andra sidan av vårt hus bor en familj som jag utan mening att vara fördomsfull skulle benämna som drönare. Jo, jag har aldrig sett dem arbeta, bortsett från att de föder upp lite kycklingar, men det gör så gott som varje hushåll utanför staden. Gubben i familjen smyger mest runt i sitt höftskynke och plirar då och då nyfiket in genom staket för att få sig en glimt av dåren (jag). Jo, han tycker nog inte att jag är riktigt klok som betar runt som ett utsvultet vildsvin bland ogräs och rabatter. Vi är verkligen inte på samma våglängd. Ändå hälsar jag honom alltid hövligt då jag ertappar honom med att smygflukta på mina göromål. Då brukar han korthugget haspla ur sig en hälsning, men han tar aldrig initiativet till meningsutbyten med den märkliga farangen. Jag kallar honom utan egentliga belägg för Kycklingfarmarn. Han har en skock ungar som däremot alltid hejar och hojtar då de passerar vår tomt. Barn i allmänhet tycks magnetiskt dragna till vår grind.

När eftermiddagens förbarmande svalka annalkas kommer det klasvis med ungar för att leka på gatan utanför. De är ogenerat nyfikna på mig och praktiserar sina nyvunna engelska fraser så fort det ges tillfälle. Samtidigt får jag öva mitt spröda thailändska ordförråd. Ungar är enkla och kul.

Några som till min frus förmodade förtret också är nyfikna på den ”vite mannen” är diverse ungmör som ofta och gärna makligt spatserar förbi utanför staketet. De brukar komma parvis, fnittrande, tisslande och tasslande slänger de mig välsminkade blickar som är svåra att spela likgiltig inför. Något jag förvisso börjar bli lite av en specialist på för husfriden skull. Dessa presumtiva friare (uppbygda av dubbla x-kromosomer) säger inte så mycket, de fnittrar mest och slänger på sin höjd ur sig ett: Hello, åtföljt av mer fnitter.

Huset mitt emot vår tomt bebos av samhällets före detta ”Poo jai ban”, den titeln går nog att likställa med ordförande. Poo jai ban är den person som har ansvaret för frågor som berör samhället/byn. Det är även han (jo det är oftast en han) som ger sitt godkännande för tillbyggnader på tomten. Nu är han inte Poo jai ban längre, jag vet inte varför. Skvaller och rykten är varken jag eller frugan intresserade av (tack gode gud, jag skyr skvallerkärringar som pesten). Hur som helst, han och familjen är trevliga. Vi byter lite fraser då och då, men inte heller vi socialiserar som dödspolare.

Vilka umgås vi då med? Nu har jag framställt mig själv som en asocial och etnocentrisk kuf, så är det inte. Vi tycker mycket om att sällskapa med vänner och bekanta och bjuder gärna hem folk på både middag och dryck. Likaså lär vi gärna känna nya människor. Men som jag nämnde tidigare måste man som ”svinrik” farang vara lite försiktig. Att skapa nya bekantskaper som är thai är inte så lätt för mig. Risken finns att de kommer se mig enbart som en mjölkko. Att jag blir den personen som alltid får lätta på lädret när det är fest. Sådan vänskap kan jag vara utan. Istället umgås vi mycket med släkten som bor i och omkring Udonthani. Svärmor får agera ”surrogatbästis” åt min fru. Hon är ju den person som tar hand om huset då vi inte är här. Vi träffar då och då tjejkompisar från frugans skolgång. Ofta har de pojkvänner eller makar som kan lite engelska, vilket är bra för mig då min egen thailändska är allt för bristfällig. Ja vi umgås helt enkelt med ”gamla” kontakter. De nyfunna vänner jag haft förmånen att lära känna är till större delen faranger med thailändska fruar. Vi är oavsett ålderskillnad oftast på samma våglängd och har mycket trevligt ihop.

När min nomadiserande tillvaro har stabiliserat sig, och jag stannar längre perioder i landet kommer jag att ta tag i mina språkförbistringar. Sätta mig bakom skolbänken och slipa min ”Pasa thai” (thailändska språk). Mycket av den underliggande inskränktheten i mina subjektiva iakttagelser och slutsatser bygger helt klart på oförstånd. Om jag flytande kan göra mig förstådd, och förstå människorna omkring mig kommer en hel del blygsel lätta från bådas sidor. Den dagen får jag kanske göra en revidering av min text, grundad på empiri istället för antagande. Lik förbannat vill jag ändå hävda att grannar är som bäst då de håller sig på sin sida av busken!

Hälsningar/

www.mangeudon.se

Insiktsfullt och underbart bra MangeUdon.    Du har verkligen odlat din skrivbegåvning till i det närmaste fulländning. Läser många välbetalda veckokrönikörer i kvällstidningarna och jämfört med dom proffsen så står dina betraktelser väl i konkurrans. Ett givet karmaplus!

Jag ber att få tacka Kim   Ändå skvallrar min egen självinsikt om att jag nog bör hålla mitt skrivande på en hobbynivå.

Jag har tidigare skickat in lite artiklar till lite olika tidningar, men har än så länge inte upplevt äran att få kliva in i finrummet. Det får jag förmoda innebär att kvaliten inte riktigt håller måttet, eller att stoffet i en del fall varit för kontorversiellt.

Men,men...Skriva är kul, och ett ryggdunk på MPR kanske till och med är mer betydelsefullt än en kindpuss från Bonniers

mvh/

www.mangeudon.se

Hej Mange - knivigt det där med lagom mängd med status och "show off".

Saxat svar från din egen blogg.

Dina upplevelser gällande dina grannar och intresset eller möjligen ointresset för att umgås tillsammans med dem är ganska lika de jag själv upplevde under de år som jag själv hade villa och bodde i Rangsit utanför Bkk i Thailand.

Det är svårt att hitta någon person som bara nöjer sig med att vara ens vän utan att de hyser någon fiffig baktanke om att få låna olika saker (låna saker betyder sällan att lämna tillbaka), pengar eller för att snylta på transport, mat eller dryck.

Att drabbas av denna "går det så går det mentalitet" är dock inget som specifikt drabbar Faranger, utan även thailändare emellan är ofta mycket försiktiga i att “skaffa sig” nya okända vänner. De nya vännerna får inte vara för fattiga för då kan man hamna i en lojalitetskonflikt om de råkar i nöd och vill börja “låna” pengar till sjukhuskostnader och skolavgifter, eller om de behöver hjälp med gamla surdegar till amorteringar.

De nya vännerna får heller inte ha det för bra ställt, för då tror man sig riskera att drabbas av den rikes högmod och översittarfasoner. Den mindre bemedlade blir då tvungen att visa en konstlad vördnad och respekt i umgänget med den rikare personen. Bl.a. blir man då tvungen att hälsa först och därefter invänta den andres eventuella svar, som inte alltid kommer (pinsamt).

Gör man inte detta mot personen som man nu tror har mer pengar och status än en själv, ja då kanske den mer förmögne blir irriterad över att den mindre bemedlade inte visar en öppen tacksam och lågmäldhet över att få umgås med en en mer karmastinn och lyckosam personen av rang.

Hur träffas då jämlika och någorlunda jämngamla thailandare för att umgås?

- Ja detta är ingen lätt historia eftersom en thai mycket ogärna är den som hälsar först och tar första initiativet till en ny bekantskap utanför arbetslivet eller vid sidan av myndighetskontakter. Detta är speciellt uppenbart då parsonerna är svåra att skiljas åt åldersmässigt .

Någon part måste ju liksom “bryta isen” och bli den som “kröker rygg” och hälsar först. Först då har hierarkin fastställts och umgänget kan trevande inledas.

Detta beteende skiljer sig inte så mycket ifrån när två för varandra okända hundar träffas för första gången, och då det till en början ska fastställas vilken av hundarna som först ska lägga sig ner på marken för att visa sin underdånighet och för att låta den stående hunden få äran att lukta på den andres oskyddade och blottade arsle.

Där har ni också en mycket viktig anledning till att thailändare med betoning på folk från Isaan gärna draperar sig med onaturligt mycket guldkedjor och amuletter. Med en drös av yttre tingel tangel på kroppen så försöker man på så vis köpa sig en yttre högre social plattform, och då kan man med högburet huvud förvänta sig (eller hoppas på) att den med lite mindre bling bling runt hals och handleder ska hälsa först när man möts. Det är en härlig triumf, njutning och en hyllning till en thailändares ego om den han möter också lägger ihop handflatorna och hälsar först av de två.

Som svensk i Thailand behöver man ju inte grubbla så mycket på ekonomisk status och social rangordning, och därför är det nog bäst för oss att vi tar på oss rollen som isbrytare och okritiskt hälsar först på allt och alla.

Ett litet tips dock till de svenskar som bor i Thailand är att vara mycket försiktiga med att hälsa på eller samtala vänligt med en hund som man klappar eller kanske möter på gatan. Om någon granne ser detta, ja då är man snart totalt idi*tförklarad för en lång tid framöver eftersom samtal eller vänligt tilltal till en hund också av hävd betyder att man är både socialt och mentalt på hundens nivå.

Det var därför som hela den thailändska befolkningen skruvade på sig av skamset obehag när den thailändske kungen härom året finurligt berättade att han var trött på thailändarnas misskötsel av landet, och att han därför ansåg att hans numera bästa vän, samtalspartner och bundsförvant inte var en människa utan istället var det hans älsklingshund som heter Thong Daeng “Tang-däng” som han vände sig till när han behövde en pålitlig vän att prata med. (Undrar vad hans fru tyckte om det?)

Mer om den jycken finns att läsa här:

http://en.wikipedia.iki/Thong_Daeng

Ha dé bra,

SiamNilsson

Quote

Valskrivet och mycket likt hur vi levde fram tills vi flyttade till Bkk och dottern borjade skola i januari. Mestadels umgicks vi med slakten och gamla, oftast skolkamrater, kompisar till frugan.

Man laser ju ibland om medlemmar som aker "hem till byn" 2 veckor om aret och tror sig vara polare med hela byn. Det ar en skon kansla, ungefar som nar jag for ett antal ar sedan trodde att jag fatt ett superhugg pa baren i Mumbai. Nar man forstar varfor alla dessa okanda personer plotsligt ar ens basta polare sa kanns det dock ungefar som nar hugget i Mumbai skulle ha 200 Euro for var konversation.

Nar vi var nygifta och bodde i Bkk blev jag ofta ratt sur nar vi sov over hemma i byn och frugan och svarmor forsokte styra bort mig fran alla trevliga grannar som bjod till fest. Det tog nagra ar att forsta att de givetvis hade ratt och numera stannar jag ofta till och tar en saengthip med gubbarna pa vag hem fran affaren i vetskap om att vi alla vet var vi har varandra. Att mer eller mindre okanda thailandare forvantar sig att bli bjudna av "Farangen i byn" ar dock inte tecken pa nagon form av rasism. Nar det ar nagon hogtid sa bjuder alltid byns rikaste, inget konstigt med det. Oftast ar det dock en form av aterbetalning for att de tidigare har snott en betydligt storre summa pengar fran byborna, oftast i deras funktion av "statstjansteman". En Farang antas vara rik och darfor faller han i samma kategori som kamnan och andra valnarda man. Sjalv har jag inget snott och kanner darfor inget behov av att bjuda okanda mannsikor pa sprit men nar det kommer till slakten sa brukar jag aldrig snala. Hellre bjuder jag pa sprit an sitter ensam och dricker min whisky. Skulle de aldrig bjuda tillbaka skulle jag dock trottna. Med tanke pa hur manga ganger hogre lon jag har an dem sa kan jag dock bjuda ganska manga utan att kanna mig utnyttjad

Pa manga satt ar livet i Bkk sa ofantligt mycket enklare. Pa dotterns "fina skola" ar vi snarare fattiglappar och de thailandska foraldrarna ar alla utbildade utomlands och har darmed pa manga satt samma referensramar som jag sjalv och expatsen ar naturligtvis oftast vasterlanningar eller "internationella" asiater.

Det ar latt att trivas pa den thailandska landsbyggden men ska man vara dar en langre tid sa forutsatter det att man har en bra fru. Ar man bara dar 2 veckor ar man nog gladare av att inte tanka sa mycket utan istallet bara betala och vara "kung i byn" for ett tag . 

Quote

Det var val lite val mycket "Tintin i Kongo" eller? Riktigt sa konstiga ar inte thailandare

Hej Atom,

- Ja kanske det är SiamNilsson som är i Kongo istället för i Thailand - ja vem vet? Ha ha ha..

Som vanligt ska man nog inte se mina inlägg som 100% sakliga och objektiva, utan snarare som en ironisk karikatyr av den självupplevda verkligheten.

- Kanske liknelsen med hundar som utforskande sniffar på varandra kan få en och annan "försvarare" att sätta kaffet i halsen? Men varför inte?

Jag är nog inte sämre än den thailändske konungen som faktiskt började med att dra liknande lustiga paralleller och metaforer mellan thailändare och jyckar.

Ett lättsamt morsande på varandra finns naturligtvis bland de egna grannarna och bland arbetskamraterna på fabriken eller i umgängen mellan glädjeflickor vid turistorterna.

Där behövs ingen avvaktande hierarki där man går och lurpassar på att den andre ska hälsa först. Alla vet att ingen är bättre än den andre, så det går bra att koppla av och umgås. Men på främmande mark och bland okänt folk i Thailand, eller till exempel när en Thaitjej är på besök i Sverige eller någon annanstans i världen har jag själv sett flera exempel på den avvaktande hierarkin.

Ett flertal bekanta till mig som har eller har haft thailändska flickvänner har många gånger förundrats över att deras flickvänner inte vill säga hej och prata lite med andra thaitjejer som de kanske möter i varuhuset eller på något annat publikt ställe. Ska så ske måste först någon tredje part bryta isen och presentera damerna för varandra och samtidigt bör denna person ge lite ledtrådar angående respektive status och ålder. Därefter måste en av dem vika ner sig och hälsa först, eller också hälsar ingen av dem för att ingen ska behöva erkänna sig sämre än den andre.

Killarna har ju bara velat "hjälpa till" så att deras flickvänner inte ska känna sig ensamma, och därför har de föreslagit att:

"- Titta där borta, det är nog en thai som går där vid brödhyllan och handlar - ska du inte ta och gå bort och prata lite med henne?  - Nej tack blir oftast svaret, och killen undrar lite förundrat varför hon inte vill det, och damerna passerar varandra som om de hade varit osynliga för varandra.

Han tänker för sig själv att, om han själv hade varit i exempelvis Kongo och vandrat runt där ensam i ett varuhus och plötsligt sett en annan svensk som går omkring och filosoferar bland hyllorna - ja inte hade han själv varit sen med att knata dit och sträcka fram handen och hälsat på sin svenske själsfrände.

Vi svenskar och Thailändare är nog bra olika vad det gäller viljan till att ta den första kontakten, men därmed inte sagt att det ena sättet skulle vara bättre eller sämre än det andra. Hälsandets utformning är nog bara färgat av det egna landets kulturella seder och bruk och det nog därför det blir så spännande möten mellan Thai och farang.

Ha de bra,

Thailand är både konstigt och härligt .. ;-)

Quote

Går inte att generalisera där heller, SN

Fru GD tar direkt kontakt med alla som bara ser lite thailändska ut (och det gör även Fillipinskorna )

- och hon får många vänner på det sättet. På gatan, i stormarknaden - varsomhelst - och jag har inte sett

några som helst tecken på att någon vill distansera sig.

Telefonnummer utväxlas direkt och för det mesta har vi snart efter besökt det andra paret.

Snarare är det vi killar som är lite obekväma och får påminna damerna om att vi ju faktisk är här för att typ handla

Senast fick vi vänta en stund på ett skattekontor i Göteborg och när vi gick därifrån

hade fru GD sällskap med en trevlig dam från Sisaket (tror hon är från samma village som sonens flickvän).

Att skära thailändskor över samma kam är ett misstag som begås igen och igen av många här, så jag säger försiktigt

att mitt intryck är att position och status måhända är viktigt i hemlandet, men när de kommer hit är det annat som räknas.

mvh GD

Grattis Gammeldansken. Va bra att din fru inte är så avig i umgänget och med hälsningsprocedurerna. :-D det underlättar nog en hel del. Tummen upp för henne.

Jag är nog beredd att hålla med gammeldansken jag med, när exet och jag bodde i Sverige så blev det så gott som varje gång det dök upp nån som liknade Thailändska en snabb kontakt och tel.nr.utbyte. Men Thailändare är väl som alla andra, en mer social utåtriktande än andra, och tur är väl det.

MVH

Baa