Hunden människans bästa vän?

Sluta busa husse jag orkar inte mer.

Eller..så här ser husse ut efter för många Leo.

Lite bilder på vår Cokkie. Första bilden är från Nyårsafton då hon kryper under sängen och paralyserad,stirrar in i väggen och är inte kontaktbar. Jag hatar smällare.

Hennes största nöje är att åka bil och hänga halvägs ut genom fönstret.

Näst sista bilden, hon uppför sig väl när vi går på lokal.

Sista bilden, varje gång jag skall resa lägger hon sig demonstrativt på mina kläder, och ser så där ledsen ut som bara hundar kan.

Hej

Mitt namn är Tjoki och jag undrar om det finns någon husse eller matte som kan ta hand om mig, jag är tio månader gammal och min förra husse och matte slängde ut mig när dom flyttade ja så var det.Jag är värdens goaste vovve än så länge har ju inte blivit fördärvad av gatulivet ännu. Jag finns i Chingmai.

Ha det

Ja vad säger man! hemskt stakars hundar. 

Ha det

Thai criminal syndicates running illegal dog trade - YouTube.htm

Ja vad säger man! hemskt stakars hundar. 

 

Ha det

Ja man kan undra vad det är för idi*ter som bara kastar ut hunden på gatan?

Fin vovve i alla fall.

Razzia mot hundslaktare i Sakhon Nakhon.

150 hundkroppar påträffade.

Bon appetit.

M

Livestock Department officials and non-governmental organisation workers raided an illegal abattoir

in Muang district of Sakon Nakhon province early Monday and seized about 150 carcasses of butchered dogs.

Att hunden är människans bästa vän råder det inget tvivel om, inte för min del. Något som jag har svårt att första är hur man kan vara rädd för hundar. Det är såklart inte allmängiltigt. Om man någongång har råkat illa ut och kanske blivit biten, eller på annat blivit överfallen och skrämd av en hund som barn, så har jag full förståelse och respekt för att man kan känna en rädsla för hundar. Att en person utan negativa upplevelser av liknande sort är "hundrädda" har jag däremot svårt att förstå. Jag är själv hundägare och har haft hundar av en mängd olika raser omkring mig under hela mitt liv, vilket ganska naturligt lett fram till att jag är allt annat än hundrädd. Däremot har jag respekt för okända hundar som jag inte känner. För mig är det självklart att inte gå fram till vilken hund som helst och klappa den på huvudet, vilket många, såväl vuxna som små barn, har en förmåga att göra. Träffar jag en okänd hund så sätter jag mig på huk, på behörigt avstånd och kollar hundens reaktion på min närvaro. Oavsett om den är glad och viftar på svansen eller mer reserverad så börjar jag med att sträcka fram en hand för att låta hunden undersöka och avgöra vad jag är för typ.

Om föräldrar skulle hålla bättre koll på sina barn och inte låta dem springa fram så är jag övertygad om att antalet hundrädda skulle minska. Jag träffar väldigt ofta föräldrar med små barn som vill hälsa på min hund. Eftersom jag har en Pitbull som folk tror är en s.k. "kamphund", så ser jag så gott som varje gång rädslan i föräldrarnas ansikten. Barnen däremot, som inte har några förutfattade meningar, ser bara en söt "vovve", har ingen rädsla alls och vill bara fram och klappa så fort som möjligt. Innan dom får komma fram så förklarar och visar jag (för både barnen och föräldrarna) att de först ska låta hunden lukta på dom innan det är dags för närmare kontakt. Vid samtliga möten med barn som vill hälsa och klappa på min stridsmördarhund har detta fungerat och det allvarligaste som hänt är att något barn fått en oväntad blöt slick över ansiktet.

Min Attila, som han heter, är ett muskelknippe på 27 kilo, vilket är maxvikt enligt rasstandard och således en stor Pitbull med väldigt mycket motor som ständigt vill vara med överallt och är extremt nyfiken, ibland jobbigt nyfiken. Det är vad som gäller när vi är ute. Så fort vi kommer in förvandlas han mer eller mindre till en säck potatis som lägger sig i sängen eller på soffan och mer än gärna blir kliad, klappad och ompysslad.

Han har aldrig visat aggresivitet mot någon människa som agerar "normalt". Berusade personer och/eller högljudda personer samt personer med yviga rörelser triggar dock hans vaktinstinkt och då kan han morra, resa ragg, blåsa upp sig och visa tänderna. Vid ett par tillfällen har det varit någon som inte respekterat detta utan kommit för nära mig eller min fru med följden att hunden gjort utfall. Vid dessa tillfällen har han dock ändå aldrig tagit sina käkar i bruk, utan helt enkelt hoppat upp och tacklat personen i fråga och än så länge har detta varit fullt tillräckligt för att personen ska förstå att det är dags att gå vidare.

Min Pitbull han iaf bidragit till att många människor har fått sig en tankeställare eller helt omvärderat synen på hundar av den typ som i media och sorgligt nog av många okunniga människor går under benämningen "kamphundar". Min allra bästa vän och närmaste broder, som nu har två smågrabbar (en när vi skaffade Attila) sa att "Jag var också jävligt skeptisk till en början, man "visste" ju bara vad man hade läst och hört, men det framgick ju ganska snabbt att han är hur snäll och mysig som helst". Vid första träffen hemma hos kompisen så gick hunden omkring och kartlade lägenheten i minsta detalj för att sedan komma ut till oss på balkongen, lägga sig och rulla ihop sig i knät på kompisen som satt på golvet. Sen var han såld. Efter det har båda hans grabbar likt mina systerdöttrar och alla andra småbarn i kretsen gjort allt med Attila. Det klappas och kramas, det dras i öronen etc., etc., Det är inte för inte som dessa hundar kallas "Nannydogs" i USA, just för att de är människovänliga, tålmodiga och har hög smärttröskel. Om han ledsnar går han helt enkelt bara därifrån. Trots detta lever jag efter att man aldrig ska lämna barn ensamma med hundar, oavsett ras. Barn är trots allt barn och hundar är trots allt hudar och man kan aldrig vara 100% säker på att inget kommer hända.

Mitt råd till vuxna hundrädda människor är att försöka hitta en lugn och stabil hund (och förare) med vilken de kan öva bort sin rädsla. För hundar är inget man ska vara rädd för. Hundrädslan gör att man går miste om så mycket. Däremot skall man ha respekt för hundar. Men det är stor skillnad på rädsla och respekt.  

Att hunden är människans bästa vän råder det inget tvivel om, inte för min del. Något som jag har svårt att första är hur man kan vara rädd för hundar. Det är såklart inte allmängiltigt. Om man någongång har råkat illa ut och kanske blivit biten, eller på annat blivit överfallen och skrämd av en hund som barn, så har jag full förståelse och respekt för att man kan känna en rädsla för hundar. Att en person utan negativa upplevelser av liknande sort är "hundrädda" har jag däremot svårt att förstå. Jag är själv hundägare och har haft hundar av en mängd olika raser omkring mig under hela mitt liv, vilket ganska naturligt lett fram till att jag är allt annat än hundrädd. Däremot har jag respekt för okända hundar som jag inte känner. För mig är det självklart att inte gå fram till vilken hund som helst och klappa den på huvudet, vilket många, såväl vuxna som små barn, har en förmåga att göra. Träffar jag en okänd hund så sätter jag mig på huk, på behörigt avstånd och kollar hundens reaktion på min närvaro. Oavsett om den är glad och viftar på svansen eller mer reserverad så börjar jag med att sträcka fram en hand för att låta hunden undersöka och avgöra vad jag är för typ.

 

Om föräldrar skulle hålla bättre koll på sina barn och inte låta dem springa fram så är jag övertygad om att antalet hundrädda skulle minska. Jag träffar väldigt ofta föräldrar med små barn som vill hälsa på min hund. Eftersom jag har en Pitbull som folk tror är en s.k. "kamphund", så ser jag så gott som varje gång rädslan i föräldrarnas ansikten. Barnen däremot, som inte har några förutfattade meningar, ser bara en söt "vovve", har ingen rädsla alls och vill bara fram och klappa så fort som möjligt. Innan dom får komma fram så förklarar och visar jag (för både barnen och föräldrarna) att de först ska låta hunden lukta på dom innan det är dags för närmare kontakt. Vid samtliga möten med barn som vill hälsa och klappa på min stridsmördarhund har detta fungerat och det allvarligaste som hänt är att något barn fått en oväntad blöt slick över ansiktet.

 

Min Attila, som han heter, är ett muskelknippe på 27 kilo, vilket är maxvikt enligt rasstandard och således en stor Pitbull med väldigt mycket motor som ständigt vill vara med överallt och är extremt nyfiken, ibland jobbigt nyfiken. Det är vad som gäller när vi är ute. Så fort vi kommer in förvandlas han mer eller mindre till en säck potatis som lägger sig i sängen eller på soffan och mer än gärna blir kliad, klappad och ompysslad.

 

Han har aldrig visat aggresivitet mot någon människa som agerar "normalt". Berusade personer och/eller högljudda personer samt personer med yviga rörelser triggar dock hans vaktinstinkt och då kan han morra, resa ragg, blåsa upp sig och visa tänderna. Vid ett par tillfällen har det varit någon som inte respekterat detta utan kommit för nära mig eller min fru med följden att hunden gjort utfall. Vid dessa tillfällen har han dock ändå aldrig tagit sina käkar i bruk, utan helt enkelt hoppat upp och tacklat personen i fråga och än så länge har detta varit fullt tillräckligt för att personen ska förstå att det är dags att gå vidare.

 

Min Pitbull han iaf bidragit till att många människor har fått sig en tankeställare eller helt omvärderat synen på hundar av den typ som i media och sorgligt nog av många okunniga människor går under benämningen "kamphundar". Min allra bästa vän och närmaste broder, som nu har två smågrabbar (en när vi skaffade Attila) sa att "Jag var också jävligt skeptisk till en början, man "visste" ju bara vad man hade läst och hört, men det framgick ju ganska snabbt att han är hur snäll och mysig som helst". Vid första träffen hemma hos kompisen så gick hunden omkring och kartlade lägenheten i minsta detalj för att sedan komma ut till oss på balkongen, lägga sig och rulla ihop sig i knät på kompisen som satt på golvet. Sen var han såld. Efter det har båda hans grabbar likt mina systerdöttrar och alla andra småbarn i kretsen gjort allt med Attila. Det klappas och kramas, det dras i öronen etc., etc., Det är inte för inte som dessa hundar kallas "Nannydogs" i USA, just för att de är människovänliga, tålmodiga och har hög smärttröskel. Om han ledsnar går han helt enkelt bara därifrån. Trots detta lever jag efter att man aldrig ska lämna barn ensamma med hundar, oavsett ras. Barn är trots allt barn och hundar är trots allt hudar och man kan aldrig vara 100% säker på att inget kommer hända.

 

Mitt råd till vuxna hundrädda människor är att försöka hitta en lugn och stabil hund (och förare) med vilken de kan öva bort sin rädsla. För hundar är inget man ska vara rädd för. Hundrädslan gör att man går miste om så mycket. Däremot skall man ha respekt för hundar. Men det är stor skillnad på rädsla och respekt.  

Fina bilder.

Tycker du att vem som helst ska ha pitbull då eftersom du har så god hand med dom?

Jag har haft 3st shäfrar under mitt liv och under den tiden undrat varför så många idi*ter har hund.

Nu har jag en attackpudel på 6kg som följer mig till jobbet varje dag.

Nej, jag tycker inte att vem som helst ska ha en Pitbull. Jag tycker att man ska välja hund utifrån kunskaper och erfarenheter. Det finns absolut raser som är betydligt lättare att hantera och jag skulle definitivt inte råda någon att skaffa en APBT som första hund om man inte har gott om tid och stort intresse för att gå på kurser, socialisera sin hund samt ge den massor av fysisk och psykisk aktivering.

Har man de möjligheterna ser jag egentligen inga hinder. Problemet är att alltför få ägare av APBT och liknande raser förstår att detta är vad en hund av aktiv ras behöver för att utvecklas till en harmonisk familjemedlem.

Sedan har vi kretsen av dårar som absolut inte ska ha en hund av den kalibern. Dels de som är ute efter en "ball hund" att visa upp sig med. Ännu värre är dock de djurplågare som skaffar en APBT eller liknande för att använda till hundslagsmål. En avskyvärd företeelse i alla avseenden. En annan kategori jag vid ett flertal tillfällen träffat på är småtjejer som skaffat en gulligt valp, utan en tanke på att valpstadiet ganska snabbt går över.

Gemensamt för de två första kategorierna är att de tror att en APBT ska uppfostras med hårda nypor, när de i själva verket skall uppfostras som alla andra hundar; med kärlek och fasta regler. Å andra sidan så struntar dessa personer fullständigt i om de får en hund som blir rädd, osäker och därmed ofta aggressiv. Det är väl antagligen bara en bonus för dessa förlorare att kunna visa upp en hund, som inte bara är stor och stark, utan dessutom är aggressiv. Enbart sorgligt.

Faktum är dock att jag aldrig träffat en APBT, Amstaff eller liknande som uppvisat någon som helst aggressivitet, inte mot människor iaf. Mot andra hundar kan det vara en annan sak. Min egen hund går bra ihop med små hundar samt tikar. Jämnstora eller större hanar är knepigare, då rangordningen inte är självklar. I de allra flesta fall löser dock hundarna det rätt snabbt själva. Brottas runt ett par varv och sedan är det klart, precis som de skulle ha gjort i det vilda. I tveksamma fall så avstår jag dock från att låta de träffas. Jag skulle t.ex. inte släppa lös min hund tillsammans med en annan APBT-hane då jag vet hur envisa, starka och stryktåliga de är. Och det sista jag vill är att min eller den andra ägarens hund skall bli skadad.

Det blev en lång utläggning på en kort fråga. Men som sagt, nej jag tycker inte att vem som helst skall skaffa en Pitbull. Finns gott om andra härliga raser. Labrador, Springer Spaniel, Fransk Bulldog, Engelsk Staffordshire Terrier och Mops tillhör några av mina favoriter. Det finns garanterat en ras för varje tycke, smak, ändamål och önskemål. Och så länge man tar väl hand om sin hund och ger den vad den behöver så har man, oavsett ras, en suverän vän som aldrig sviker och som kommer vara dig trogen till sitt sista andetag.

Jack russel är lätta hundar dom aktiverar dig

Ha det

Nej, jag tycker inte att vem som helst ska ha en Pitbull. Jag tycker att man ska välja hund utifrån kunskaper och erfarenheter. Det finns absolut raser som är betydligt lättare att hantera och jag skulle definitivt inte råda någon att skaffa en APBT som första hund om man inte har gott om tid och stort intresse för att gå på kurser, socialisera sin hund samt ge den massor av fysisk och psykisk aktivering.

Har man de möjligheterna ser jag egentligen inga hinder. Problemet är att alltför få ägare av APBT och liknande raser förstår att detta är vad en hund av aktiv ras behöver för att utvecklas till en harmonisk familjemedlem.

Sedan har vi kretsen av dårar som absolut inte ska ha en hund av den kalibern. Dels de som är ute efter en "ball hund" att visa upp sig med. Ännu värre är dock de djurplågare som skaffar en APBT eller liknande för att använda till hundslagsmål. En avskyvärd företeelse i alla avseenden. En annan kategori jag vid ett flertal tillfällen träffat på är småtjejer som skaffat en gulligt valp, utan en tanke på att valpstadiet ganska snabbt går över.

Gemensamt för de två första kategorierna är att de tror att en APBT ska uppfostras med hårda nypor, när de i själva verket skall uppfostras som alla andra hundar; med kärlek och fasta regler. Å andra sidan så struntar dessa personer fullständigt i om de får en hund som blir rädd, osäker och därmed ofta aggressiv. Det är väl antagligen bara en bonus för dessa förlorare att kunna visa upp en hund, som inte bara är stor och stark, utan dessutom är aggressiv. Enbart sorgligt.

Faktum är dock att jag aldrig träffat en APBT, Amstaff eller liknande som uppvisat någon som helst aggressivitet, inte mot människor iaf. Mot andra hundar kan det vara en annan sak. Min egen hund går bra ihop med små hundar samt tikar. Jämnstora eller större hanar är knepigare, då rangordningen inte är självklar. I de allra flesta fall löser dock hundarna det rätt snabbt själva. Brottas runt ett par varv och sedan är det klart, precis som de skulle ha gjort i det vilda. I tveksamma fall så avstår jag dock från att låta de träffas. Jag skulle t.ex. inte släppa lös min hund tillsammans med en annan APBT-hane då jag vet hur envisa, starka och stryktåliga de är. Och det sista jag vill är att min eller den andra ägarens hund skall bli skadad.

Det blev en lång utläggning på en kort fråga. Men som sagt, nej jag tycker inte att vem som helst skall skaffa en Pitbull. Finns gott om andra härliga raser. Labrador, Springer Spaniel, Fransk Bulldog, Engelsk Staffordshire Terrier och Mops tillhör några av mina favoriter. Det finns garanterat en ras för varje tycke, smak, ändamål och önskemål. Och så länge man tar väl hand om sin hund och ger den vad den behöver så har man, oavsett ras, en suverän vän som aldrig sviker och som kommer vara dig trogen till sitt sista andetag.

Mycket intressant inlägg.

Här nästan medger du nästan att amstaff och andra lika hundar är farliga i fel händer.

Så vad är då skillnaden på en hundlicense och  vapenlicens?

Du har ju medgett att hundarna är farliga i fel händer.

Det normala som sker när man har en kennel är att man  försöker få

dom bästa förmågorna som man söker att komma fram.

Jag undrar bara, vad är amstafft förmåga?

Som gullehund kan man ha en attackpudel.

Jag kan tänka mig att man har 2 eller 3 amstaff på en gård där det finns mycket rovdjur.

Annars vet jag inte.

I min mening så ska man ha stor nytta av ett djur som är så avlad för strid.

Ingen odlar ilskna amsataff. men det finns för mycket idi*ter i världen.

Jag personligen har sett för många idi*ter med tuffa hundar.

Jag vet inte om man ska skjuta hundarna eller ägarna.

Alla stora starka hundar kan såklart vara farliga. Detta har dock mindre med ras att göra. På 70-talet var det Schäfrar, på 80/90-talet Rottweiler och därefter kom Pitbull, Amstaff och liknande muskulösa raser att figurera i debatten. Jag anser definitivt inte att en Pitbull är farligare än vilken annan hund som helst i samma storlek. Att de är LÄMPADE för kamp pga sin styrka, smidighet, snabbhet och uthållighet är inte detsamma som att de utgör en fara.

Jag hörde någon "hundexpert" som uttalande sig i ämnet och menade att "jag skulle kunna göra en s.k. kamhund av i princip vilken hund som helst". Med tanke på att hundkamp varit förbjudet i ca 150 år så är de hundar som härstammar från den tiden långt ifrån de stridsmaskiner de då var. Och t.o.m. på den tiden avlivades de hundar som visade aggressivitet mot människor.

För mig är min Pitbull den ultimata hunden. Han är livlig, orkar och vill mer än gärna följa med mig på långa skogsvandringar på såväl sommar som vinter, i regn och solsken. Är vi flera som är ute och tex plockar svamp så far han från den ene till den andre och vidare för att hålla koll på flocken, likt många andra raser gör. Han tål att brottas och busa och rulla runt med. Jag kan ha med honom överallt och till vem som helst. Och när dagen är över ligger han helst och sover på rygg, under täcket mellan husse och matte.

Att kapacitet skulle vara detsamma som fara tror jag inte ett dugg på. En hund som får kärlek, omtanke, aktivering och god uppfostran blir en stabil, snäll och tillgiven hund. Långt ifrån de monster som det rapporteras om i media. Jag undrar hur många det är som mött en aggressiv Pitbull i verkligheten? Jag har iaf aldrig gjort det. Och i media så blir alla hundar som biter någon till en "kamphund". Det säljer liksom bättre än "Arg Flat Coated Retriever gick till attack".

En annan aspekt är att alla hundmänniskor jag har träffat anser precis samma sak. Ordspråket "Sådan herre sådan hund" ligger det mycket sanning i.

"Det normala som sker när man har en kennel är att man försöker få

dom bästa förmågorna som man söker att komma fram.

Jag undrar bara, vad är amstafft förmåga?"

Amstaff avlas på utseende och psyke, som så många andra raser som inte främst används som brukshundar. Jag skulle nog vilja påstå att de flesta raser avlas på kriterierna utseende, hälsa och psyke. Den stora majoriteten av alla hundar i Sverige används trots allt som sällskapshundar. Undantagen är väl jakt- och tjänstehundar, som utgör en försvinnande minoritet.

Aldrig i livet att jag skulle "brottas och rulla runt" med hundraser som är kända för att ha killerinstinkten kvar i psyket.

Hundar kan vara hur snälla som helst i åratal och en vacker dag så bara smäller det.

I värsta fall får ett barn sätta till livet.

Det handlar om djur - inte små människor.

Man kan aldrig lita på dom till 100% och det går bra när man inte väljer att blunda för det.

Tacka vet jag min egen som väger 6 kilo och har tappat de flesta av sina tänder.

Hundar kan vara hur snälla som helst i åratal och en vacker dag så bara smäller det. I värsta fall får ett barn sätta till livet.

Vad grundar du detta på?

Källa till påståendet?