Hej alla
Detta är inte helt thai-relaterat då min flickvän som är gravid är från Sydamerika. Men jag tänkte ändå testa att få tips här då jag är övertygad om att många på forumet har varit i samma situation som mig.
Lite bakgrundsfakta...
Träffade min flickvän för ett drygt halvår sedan i Sydamerika. Hon levde nyligen med mig i Sverige 3 månader (hennes nationalitet har 90 dagar per 180 visumfritt i Schengen). Strax efter hon kom hem visade det sig att hon är gravid, nu ca 10 veckor. Detta var inget som vi planerade, men nu är det bara göra det bästa av situationen.
Vår plan är nu att leva tillsammans i Sverige den närmsta framtiden.
I sitt hemland i Sydamerika har hon en bra försäkring, där absolut allt ingår när det kommer till graviditet och förlossning. Hon har redan varit på flera undersökningar, och det verkar som att hon får bättre vård och omsorg där än vad man får i Sverige. Jag vet att om hon är i Sverige utan UT får jag betala hela kalaset inkl förlossning, vilket kan gå på fantasisummor.
Vad jag kunnat läsa mig till har vi två val:
* Hon ansöker om UT från sitt hemland.
* Hon kommer hit som turist igen, och ansöker om UT i Sverige med anledning av graviditet med en svensk förälder.
Här har jag väldigt mycket funderingar...
Vad jag har förstått får ens ärende prioritet vid ansökningar av UT när graviditet är inblandad(?).
Eftersom det är extrema väntetider på Migrationsverket vill vi så klart vara ute i god tid. Men i hur god tid kan vi egentligen vara? Jag antar att 10 veckors graviditet är för tidigt för att ärendet ska tas på allvar med tanke på hur riskfyllda graviditeter är de första 3 månaderna.
Att vårt förhållande bara pågått 6 månader, försvårar det processen eller spelar det ingen roll eftersom hon är gravid?
Ungefär hur lång väntetid kan man räkna med i sådana här ärenden? Min största fasa är att hon kommer till Sverige och ansöker om UT här, och ärendet dröjer till efter förlossnigen så att jag får en nota på x-antal hundratusen från sjukhuset. Detta har man ju läst om flera gånger i kvällstidningarna, om förtvivlade pappor som blivit ruinerade. Den här osäkerheten + det faktum att hon redan får toppvård in sitt hemland talar för att det är bättre att hon ansöker om UT därifrån och kommer till Sverige efter barnet är fött. MEN hon vill inget annat än att vi är tillsammans så mycket som möjligt under den här tiden, så inget alternativ är helt uteslutet.
Ni som varit i samma situation, hur gjorde ni? Har jag missat något?
