GEORGIEN
Georgien är det åttonde landet på vår resa. Gränskontrollen mot Turkiet hade en tjusig byggnad.
20 km in från gränsen ligger badorten Batumi. Stadens strand består av runda stenar vilket jag uppskattar mycket. Sand brukar kunna leta sig in överallt, vilket stenar inte gör. Fotografen av denna bild tror att jag kollar in tjejen en bit bort när jag i själva verket räknar stenarna. ;-)
Jag har aldrig badat i Svarta Havet tidigare men i Batumi var det dags. Jag skall bespara er plågan att se min blekfeta lekamen i badbyxor, men jag kan meddela att vattnet var tillräckligt varmt för att bada i.
Det måste inte vara grått och trist i de forna sovjetrepublikerna.
Kväll i Batumis centrum
Gubbar som spelar schack i parken.
I Batumi hade vi stämt träff med den erfarne thailändsk långfärdscyklisten Sawang. Han har varit och cyklat i oerhört många och exotiska länder och nu tillbringade han två månader för att gå på djupet i Georgien. Det var spännande att höra hans historier och få träffa någon ”hemifrån” igen.
Efter en månad utan fläskkött kändes det gott att sätta tänderna i ett välgrillat grillspett.
Georgien kräver inte visum, men det gör Azerbaijan. Ryktet gjorde gällande att det var lättare att få på konsulatet i Batumi än på ambassaden i Tbilisi. Det visade sig vara sant och med passet viserat så vinkade vi hej då till Svarta Havet och trampade upp i bergen.
Med ryggen mot svarta havet trampade vi upp mot högre höjder genom en väldigt vacker dalgång.
Dalen är känd för sina vinodlingar och senare under sommaren lär det vara gott om turister i området.
Rätt var det var kom vi till ett litet kapell. Vi klev in och på krucifixet visade vår frälsare att han minsann hade en rejäl 6-pack på magen.
Lite reliker från sovjettiden hittade vi också. Denna hammare och skära satt på en dammbyggnad.
Bild från en handelsbod längs vägen uppe i bergen. Får det lov att vara en liten färdknäpp kanske?
Högt uppe upphörde den asfalterade vägen och blev till en väldigt gropig och svårcyklad grusväg. Det var en hel del trafik trots den dåliga vägen och vi var inte långsammast. Denna blå lastbil var lastad av kor och körde väldigt sakta men passerade oss ändå. En stund senare körde vi om den när den blev överhettad och föraren stod och hällde vatten över kylaren. Denna procedur upprepades flera gånger och det blev nästan att vi började tävla med den om att komma först upp.
Så var vi där igen med det gamla kära motivet ”röd cykel mot vit bakgrund”. Vi drog till och med igång ett litet snöbollskrig.
Passet var på 2025 meters höjd och det blåste rätt kallt däruppe.
Vägen ner var lika dålig som vägen upp och här och där fick vi närkontakt med det lokala djurlivet.
På vägen hände en liten olycka. Här och var flöt bäckar över vägen och när vi skulle cykla över dem råkade sambon hamna snett och stod på öronen rätt ned i det kalla vattnet. Förutom att hon blev genomblöt hade hon även kört knät i en sten och det gjorde ordentligt ont. Det var inget att göra annat än att dra på en torr tröja och fortsätta nedåt.
När vi tagit oss nedför berget började sambon klaga över smärta i knät. Detta oroade oss båda och vi beslöt att ta en vilodag i nästa stad (Akhaltshike). Det blev lite rundvandring i stan och är man en bokmal som jobbar på bibliotek måste man ju givetvis gå in och kolla hur det står till med boksamlingarna i de länder man besöker.
En dag senare fortsatte vi med vinden i ryggen de korta 50 km i svagt nedförslut till staden Borjomi. Sambons knä ömmade men fungerade.
I Borjomi tog vi ytterligare ett par vilodagar för att låta knät läka och passade då på att smaka stadens stolthet - det lokala mineralrika vattnet. Folk kommer vida ifrån för att avnjuta det både in- och utvärtes. Jag var dock inte lika imponerad av smaken.
Kuperad terräng kan bjuda på rejäla vattenfall. Detta var inne i stadsparken i Borjomi
Under en av vilodagarna hängde vi med på en tur till grottstaden Vardzia. Det är imponerande hur man kunnat hacka ut bostäder och annat för ett helt samhälle mitt på en bergssida.
Ruiner typ denna finns det i mängder i Georgien. Nästan så man blir lite trött på dem till slut.
Efter en och en halv vilodag i Akhaltshike och två och en halv i Borjomi tyckte vi det var dags att cykla mot Tbilisi. Det var lätt cykling, huvudsakligen nedför och vi hade medvind. Allt gick bra i 5 mil och sedan sade sambons knä stopp. Vi rullade in på den största och finaste mack vi sett för att få i oss något och diskutera vad vi skulle göra.
Inne i restuarangen fanns det wifi och eftersom vi behövde kommunicera med omvärlden ville vi gärna övernatta på området. Vi frågade killarna på macken som sade att vi kunde sätta upp tältet på gräsmattan. Knät ömmade fortfarande och vi var riktigt oroliga för vad detta kunde vara, men vi bestämde oss för att vänta tills följande morgon med att bestämma vad vi skulle göra.
Jag mejlade beskrivning av vad som hänt och hur det kändes till en kompis som är läkare och en som är sjukgymnast och fick svaret att det inte lät som om något var sönder, men att knät troligtvis fått en smäll och att vila var enda medicinen.
Vi satt på en iofs fin bensinstation 7-8 km utanför Stalins födelsestad Gori och hade endast c:a 7 mil kvar till Tbilisi, men sambons knä ville inte vara med längre. Vi vill ju cykla HELA vägen till Bangkok, men hälsan går är trots allt det viktigaste så vi beslöt oss för att linka in till stan och ta tåget de 7 återstående milen till Tbilisi.
Eftersom det var 4-5 dagar kvar tills vårt visum till Azerbaijan skulle börja gälla så blev vi ju liksom påtvingade ett antal vilodagar. Vi träffade de brittiska cyklisterna vi cyklat med i Turkiet och ett antal andra vi haft kontakt med längs vägen i Georgien. Det kändes som om Tbilisi var samlingspunkten för cykelkaravanen som skulle ge sig ut längs sidenvägen.
I ett hörn på vårt vandrarhem satt denna för oss som växte upp på 70-talet mycket välbekanta figur. Rätta mig om jag har fel men när jag tänker på det så har jag för mig att Drutten och Jena var ett sovjetiskt barnprogram.
Vi väntade och väntade på att sambons knä skulle bli bättre och sköt upp vår avresa från Tbilisi ett flertal gånger. Jag funderade ett tag på att ta tåget tillbaka till Gori för att cykla de missade 7 milen, men bestämde mig för att inte göra det. Vi gör denna resan tillsammans och vad spelar 7 missade mil för roll i sammanhanget? Men det skall erkännas att det känns lite retligt.
Eftersom vi skulle söka visum till Kazakstan och Uzbekistan i Baku så började vi få lite bråttom. Efter 8 dagar i Tiblisi varav de sista utan någon smärta i knät så valde vi så att trampa vidare. Vägskyltarna börjar peka mot mer och mer exotiska orter.
I utkanten av Tbilisi passerade vi denne man. Han samlade flaskor och var på väg mot samma stad 10 mil bort som vi var. Vi skulle komma att stöta ihop med honom flera gånger senare.
Planen var att börja med en mjukstart, men redan efter 15 km började sambons knä att säga ifrån igen. Regnet hängde dessutom i luften och vi rullade in på en mack och väntade ut det.
Knän är ju känsliga för cyklister och vi var rejält oroliga för hur smärtan i knät skulle påverka vår fortsatta resa. När regnet lättat hoppade vi upp på cyklarna och rullade vidare och hittade ett motell redan efter en knapp kilometer. Något molokna tog vi in på motellet och valde att laga vår egen mat uppe på rummet.
Följande morgon smärtade knät fortfarande och vi diskuterade våra handlingsalternativ i flera timmar. Beslutet blev att vi skulle vända tillbaka till Tbilisi för att låta en läkare titta på knät. Klockan 12 stod vi med lastade cyklar och tungt sinnelag och gjorde oss redo för att rulla tillbaka till staden. Åt andra hållet var en rejäl uppförsbacke och eftersom det bara var 2 mil tillbaka till Tbilisi ville sambon testa att trampa upp där innan vi åkte tillbaka så vi började att i motsats till vad vi redan bestämt att cykla uppför backen och bort från stan. När vi kommit en bit tyckte sambon att knät kändes bättre och ville fortsätta ett tag till innan vi vände.
Vad var det som höll på att hända? Just som vi givit upp och bestämt oss att vända så blir det plötsligt bättre. Det kan inte ha berott på att vi nu var uppvärmda eftersom hon ägnat hela morgonen åt knäböj, stretching och andra uppvärmningsövningar.
Hur som så gladdes vi och valde att fortsätta och om det får ni läsa nästa i nästa uppdatering. Måste hoppa i säng nu för att gå upp kl 5.00 för ett pass i den kazakiska öknen. 
, Grymt imponerad!!
