När vi landade så visste jag ganska exakt vad som väntade eftersom jag har några goda vänner som har kommit till Thailand de senaste veckorna och de vännerna har jag haft ganska tät telefonkontakt med.
När vi klev av planet och gick en bit in i korridoren så stod det fyra långa rader med plaststolar där man blev ombedd att sätta sig och vänta. Jag satte mig ner och plockade fram mina papper och efter bara drygt tio minuter så kom det en patrull på ungefär sju tjejer som kontrollerade så att alla passagerare hade fått fram rätt dokument.
Tjejen som kollade mina papper gav mig tummen upp och jag blev hänvisad till en disk där det stod Thailand Pass.
En ny snabb kontroll och så var jag klar att gå vidare till Immigration.
Där gick det rekordsnabbt att ta sig igenom, tror faktiskt inte att det har gått så snabbt på någon av mina tidigare inresor i Thailand.
När jag gick till bagagebandet så fick jag syn på min väska direkt och ryckte den av karusellen snabbt som ögat så att den slapp åka ett varv till.
När jag kom till tullen så var det bara att passera för kisarna som stod där verkade inte vara det minsta intresserade av att kolla någon väska. Tackar för det!
I ankomsthallen så stod det ungefär tio diskar där man skulle anmäla sig för vidare transport mot karantänhotellet. Jag letade efter mitt hotell bland skyltarna men kunde inte hitta "mitt" hotell.
Det kom fram en rar tjej som frågade vilket hotell jag skulle bo på och jag talade om att det var Centara Watergate Pavillion.
Just det hotellet hade ingen disk men jag blev visad till en kis som stod en bit bort med en skylt där det stod ovan nämnda namn.
Han önskade mig välkommen och nu fick jag ännu en gång visa lite papper och kisen passade på att ta en idolbild på mig. 🌟
Han tog mina väskor och jag blev ledsagad till en minibuss och där sade kisen att jag har VIP-status och får åka helt själv i bussen.
Classy!
På väg mot hotellet