Staden där vi för ögonblicket befann oss är definitivt inte någon turistort och jag kan inte minnas att jag såg en enda västerlänning under hela vår vistelse.
Kisen som jobbade i affären kunde prata hygglig engelska och han frågade givetvis vad vi gjorde i stan. Vi sa att vi har kommit hit på ett dagsbesök för vi har hört mycket gott om den här staden. Visserligen så var det kanske inte helt sant men kisen blev glad när han hörde det.
Han undrade om han fick ta en bild på oss och det var väl självklart att han fick det för det hör nog till ovanligheterna att det knatar in tre gringos i hans affär.
Tittar man till höger i bild så är han fullt upptagen med sin smartphone och det är inte helt omöjligt att vi råkade hamna med på fäjsbook minuten efter 😄
Det hade blivit dags att åka hemåt och vi började gå mot tågstationen men missade ett tåg som åkte från stationen precis innan vi kom fram.
Asch, det är inte hela världen.
Vi styrde om och började promenera mot stora vägen för där kunde vi alltid flagga in en passerande buss.
När vi kom till stora vägen så fanns det ett litet bås där man kunde köpa bussbiljetter så vi gick dit och köpte våra biljetter och strax var vi på väg.
Hem till fattigdom och elände
Om det är någon som till äventyrs undrar vart vi hade varit så var det till Petchaburi Town.
Vi hade ju nyss gjort en utflykt till provinshuvudstaden Prachuap Khiri Khan och denna gång så gick färden till provinshuvudstaden Petchaburi.
Luke the Drifter
.jpg.eb118505ddec59509db50772b9cc596f.jpg)
