Då jag kom hem så var det såvitt jag minns en sväng in i duschen och sedan ner i bingen.
Sömnen var god och då jag öppnade ögonen så var det redan dagsljus och jag var tvungen att kolla på klockan.
Men Herrejösses!
Klockan var redan halv åtta på mörra!
Jag klädde på mig och knatade ner för att äta frukost och den satt som en smäck, särskilt efter den andra koppen kaffe.
De flesta av mina vänner hade åkt hem redan dagen innan så jag funderade om min polare som blev kvar möjligen ville åka tillbaka hem den här dagen eller om han ville stanna kvar några dagar till.
Framåt förmiddagen så ringde kompisen och frågade var någonstans i världen jag befann mig och jag kunde då meddela att jag satt nere på en strandservering i byn.
Han frågade då om jag tänkte stanna kvar ännu en natt och då jag sade jag sanningsenligt att jag hade tänkt mig att åka hemåt samma dag.
Kompisen funderade en stund och sa sedan att han nog också kunde tänka sig att ta sig hemåt och mumlade något om att det tär på krafterna att rumla runt i Daisy Town.
Jag hade kunnat sagt att det inte är något för veklingar men det det yttrade jag aldrig. Tror jag
Framåt lunchtid så hade vi packat ihop våra pinaler och knatade upp mot tågstationen. På vägen dit så är man tvungen att passera Phetkasem Road och där kan man faktiskt fixa skjuts tillbaka hem mot Bonkai.
Just när vi stod vid rödljuset och väntade på grön gubbe så rullade det in en buss och han tutade till och blinkade med helljuset.
Titta så lägligt!
Jag flaggade ner bussen och chauffören öppnade dörren och frågade vart vi skulle. Jag undrade undrade om vi kunde åka med ner till downtown Hua Hin och det gick alldeles utmärkt.
Tillbaka hem till fattigdom och elände
Forts...