Var där på ett dagsbesök för 7-8 år sedan. Lite spännande var det allt men nåt speciellt att se? Nää.. Inte då där på andra sidan bron. En massa skräp som såldes överallt. Fräckast var att man fick en stämpel i passet
Hehe, jag förväntar mig inget speceillt, bara trevligt att kunna säga att man besökt ytterligare ett land 
Nu ligger jag lite efter i rapportingen, hög tid att komma ifatt innan jag glömmer för mycket! 2 januari träffar jag exfru Changs son Beo och hans fru Mon i Chiang Mai. De har tagit ledigt från sina jobb för att träffa mig under dagen. Vad exfru Chang tycker om det skiter jag i
Egentligen studerar de på heltid (betalt av exfru Chang), men nu var det visst något slags lov så de kunde jobba istället. Jag fick inte riktigt klart för mig vad sonen Beo studerar till exakt, men frugan Mon ska bli engelskalärare. Vilket säkert blir bra då hon pratar utmärkt engelska. Jag och Mon var rörande överens om att man i de thailändska skolorna behöver träna mer på engelsk konversation, inte bara läsa och skriva.
Tanken var att jag skulle min iPhone 4 som födelsedagspresent till Mon, förutsatt att den gick att låsa upp. Det gick inte i Chiang Mai heller. Låst till Telia! När vi vandrar bland mobilbutikerna i stora shoppingcentrat kan jag inte låta bli att ta denna bild. Jag gillar sovande thai!
Jag gör ett försök att få med massagedamen från 1 januari på middag med oss, men hon avböjer. Vem vet vad thailändare pratar om egentligen? Hur mycket missar vi faranger?
Jaja, jag, Beo och Mon åker till en trevlig restaurang vid floden. När notan kommer är det som vanligt damen som ska granska den. Var ju inte mycket pengar... kanske THB 500 för oss tre, men notan ska granskas!
Vi avslutar kvällen på Best Bar Gain med några omgångar biljard. Ägarinna Som är mycket förtjust i Beo, och han har för all del växt till sig en del sen jag såg honom första gången då han var tio år gammal. Dessutom går han på gym...
Beo och Mon är mycket sparsamma med alkohol, men en varsin vodka tonic blir det i varje fall. Till skillnad från Som som ständigt tigger tequila av mig.
Nu är det 3 januari, och chaufför Khun Go har anlänt med bil. Man måste ju ha lite kalla drycker under resan, så vi inhandlar is till boxen. Detta i lilla kinesbutiken tvärs över gatan från Prince Hotel. Kostar THB 15.
Jag har i detta skede (som det visar sig orealistiska) planer på att tillbinga fyra dagar i Myanmar. Har ju läst om att man bör ha US dollar med sig, så då uppsöker vi närmaste bank för att växla, helst betala med min kreditkort. Dollar mai mii! OK, nästa bank... mai mii!. Jamen... tredje banken samma sak. Då blir jag lätt irriterad och frågar var i Chiang Mai det finns dollar? Jadå, jag får en adress till ett växlingskontor, och där har man dollar. Fast man kan inte betala med kreditkort. För THB 15000 i kontanter får jag USD 492.
Så åker vi iväg. Efter drygt två timmar stannar vi strax utanför Chiang Rai där det finns "hot springs" och restauranger.
Khun Go är hiyu maak... jag kan inte släppa tanken på att hans frisyr påminner om Elvis Presley.
Khun Go insisterar på att jag ska prova en för mig ny thailändsk rätt, sarapao. Kan väl liknas vid en pirog, något slags bröd med köttfärs inuti. Det var mycket gott!
Nu har vi anlänt hotellet i Mae Sai. Medan Khun Go parkerar bilen kan jag inte låta bli att fotografera denna kvinna. Jag gillar som sagt sovande thai
Wang Thong heter hotellet, och ja, det var gratis Wi-Fi. Även om det hade sina brister... fast får jag in detta mastodontinlägg ska jag inte klaga.
Det visar sig att jag skrev fel i föregående inlägg. Denna byggnad som ligger tjugo meter från hotellet är inte gränsen till Myanmar. Det är Thai Immigration, gränsen verkar ligga ytterligare hundra meter bort.
Farang ska gå längst till höger. Fick jag veta Jag sa att jag vill stanna fyra dagar i Myanmar. Det kan du glömma säger tjänstemannen. Du får stanna en dag, och när du kommer tillbaka till Thailand har du bara 15 dagar kvar på ditt visum.
Nu är Khun Go hungrig igen, och tycker jag ska prova ännu en maträtt som är ny för mig. Somchip heter den om jag minns rätt, och det är små degknyten med köttfärs i.
Khun Go håller på att vela om huruvida han ska följa med mig in i Myanmar. Han har nämligen inget pass. Det visar sig dock att man på Thai Immigration kan utfärda ett tillfälligt pass för thailändska medborgare. Vad har du för ursäkt nu då, Khun Go?
Jaja, vi får väl se. På kvällen lyckas vi med visst besvär hitta ett lämpligt ställe. Beer Chang har man inte... så det får väl bli Leo. Jag får in ett glas med engelsk text, Khun Go ett med thailändsk text. En tillfällighet?
Stället har biljardbord, vilket ar ett kriterium. Tråkigt nog ska man ha THB 20 för varje omgång. OK, då växlar jag en hundrabahting till tiobahtare, och sen kan vi spela.
Inte helt trivialt att mata biljardbordet med tjugo baht... servitrisen får hjälpa till
Servitrisen var dock svårfotograferad... hon var inte intresserad. Hela kvällen gnagde det i mig att hon liknade en annan thaidam. Plötsligt slår det mig att det är fru Swippe jag tänker på. Inga jämförelser i övrigt, och jag hoppas varken Herr eller Fru Swippe blir arga. Jag lyckas till slut få ett foto.
Tillbaka på hotellet har jag ordnat en liten datorhörna på balkongen.
Nu är det 4 januari. Jag vaknar 08.00, men orkar inte gå upp förrän 12.00. Jaha, blir väl inget Myanmar idag Istället vandrar jag planlöst i Mae Sai och stannar här och där bara för iaktta folk. Affärerna säljer mest ointressant krimskrams, så det skippar jag. Det var faktiskt svårt att hitta lämpligt ställe i närheten av vårt hotell, men nu sitter jag här.
Jag blir sugen på en glass, men det har man inte på detta ställe. När jag frågar var det finns pekar servitrisen lite obestämt. Det visar sig vara stället bredvid... där finns en glassbox i klädaffären Jag köper en Magnum och sätter mig vid ett stenbord.
Jag öppnar förstås glassen , lägger förpackningen på bordet och börjar äta. Till förvåning kommer försäljerskan inom kort med en plastpåse. Jag fattar först inte, men tydligen ska jag lägga glassförpackningen i denna påse. Sen går hon. Jag äter färdigt, och ordentlig som jag är lägger jag även glasspinnen i påsen. Sedan blir jag sugen på en Beer Chang, så jag förflyttar mig till ett ställe i samma lokal.
Det är tillåtet att röka, och när jag njuter cigarett med Beer Chang får jag ovälkommet besök. En thaiman vill ha en cigarett. Nu slumpar det sig så att det paket jag precis använt är tomt, så jag utbrister "boori mot" för att bli av med honom. Han observerar dock att jag har ett paket till i bröstfickan, och indignationen är stor. OK, får väl öppna det paketet då och ge honom en cigarett. Han tar tre... och sen kommer det en snyftare om att han har lungcancer och ska till sjukhuset i morgon, fast han har ju inga pengar. Kan jag ge honom?
Då brister mitt tålamod och det blir: Fuck off!
Jag ser att några bord bort ligger fortfarande min plastpåse med glassförpackning kvar. Jag ser också att en thaidam rotar i den och tar glasspinnen?
Hon går till en annan affärsinnehavare och där står dom och dividerar medan hon viftar med glasspinnen. Jag fattar ingenting... jag är så paff att jag inte får någon bild på det. Tio sekunder senare får jag denna bild.
Cirka 17.00 var det tydligen dags att stänga. Kylen med drycker måste täckas över.
Och kedjas.
Två barn sätter sig av ren nyfikenhet antar jag vid mitt bord. Jag säger "hello", och dom svarar "hello". Något annat blir väl inte sagt. Sedan kommer deras föräldrar och hämtar dom. Enligt Khun Go när han sett bilden är detta inte thailändare. Tyvärr kunde han inte förklara riktigt vad de var.
Lång kö till Myanmar. Jag orkar inte lägga ut bilder på alla löjliga butiker som finns på denna gata.
Nog med banaliteter nu! På kvällen händer något mer intressant. Det var som sagt svårt att hitta lämpliga ställen i närheten av hotellet. Vi gick och gick... till slut tappar Khun Go tålamodet och frågar en thaiman om var det finns något. Då är ju det en bra bit bort, så Khun Go hämtar bilen och vi åker dit för middag. Ganska attraktiva servitriser där tyckte jag.
Khun Go gillar att blanda lite Sprite i sin Leo.
Khun Go pratar en del med servitriserna, så jag undrar vad de pratar om. Jo, säger Khun Go, de kommenterade din stora näsa. Jaja, jag är ju farang. Sedan vill de känna på den... är den äkta?
OK, nu ljög jag, bilden är arrangerad
Här beställs det in det ena och det andra. Khun Go konsumerar 90% av det. Nu är han på gång att koka egen soppa. Han har beställt in grönsaker, kött och en gryta kokande vatten.
Han är dock lite missnöjd med att hans ätpinnar inte har samma längd.
Khun Go har ytterligare längre samtal med de söta servitriserna. När det är klart får jag en riktig överraskning. De är villiga att vara mina guider i Myanmar i morgon... tack för det Khun Go. Initiativrikt!
Hmm... kanske lite för bra för att vara sant. En av damerna backar senare ut.
Jaha, får väl om åtminstone en dam dyker upp på hotellet i morgon. Annars åker jag själv.
Thailand är konstigt och underbart, men jag får nog hjärnblödning om detta inlägg inte går in
Herr Chang har talat.
