Jag vet inte riktigt om följande flumskrivning passar in under kategorin reseberättelser, men jag skrev det efter att nyligen ha ögnat igenom lite gamla dagboksanteckningar från mitt första besök i Bangkok.
Det var riktigt roande att tyda kråkorna i skrivhäftet, föreställande mina subjektiva intryck från staden. Läsningen bjöd på en välbehövlig dos av självinsikt... Det växte sedan till en text (som kanske mer borde benämnas som kåseri eller krönika istället för reseberättelse). Här är den i alla fall:
Jag är en bibliofil, och slukar därför det mesta i pappersväg. Oftast ger jag mig i kast med lättsmält smörja så som okomplicerad skönlitteratur, förljugna dagstidningar eller då jag är på resande fot, flygplanets taxfreelista.
Det händer dock att jag emellanåt brottas med mer “sofistikerade” verk. Helst då om ämnen som intresserar mig. Gärna reseskildringar, och gärna omoderna antikviteter från svunna tider. Jag hyser en stor respekt för de våghalsiga föregångarna till dagens ovårdade backpackers och stilmedvetna flashpackers. De som reste ut i världen med mycket få, eller inga som helst kunskaper om vad som väntade dem bortom horisonten.
Ibland fastnar en del av de formuleringar som författarna satt på pränt i sina alster. Bland annat en fras som Charles Darwin plitade ner för drygt två hundra år sedan. Närmare bestämt under sin berömda världsomsegling med skeppet Beetle. Av någon anledning har den etsat sig fast i mitt annars så sköra minne.
När han ”upptäckte” Sydamerika lär han ha utbrustit:
”Jag mötte inte en kultur, jag skönjde frånvaron av en”.
Ordet etnocentrisk betyder: Att döma andra kulturer utifrån sin egen. En bild föreställande Charles Darwin borde därför dyka upp intill ordets förklaring på wikipedia!
Dåtidens arrogante Indiana Jones var sannerligen inte nådig i sina fördömanden av den lokalbefolkningen han mötte under sina strapatser.
Han yttrade ju även en annan plump aforism under samma resa, något som han förmodligen hade fått revidera kraftigt ifall han suttit inne med dagens visshet. Så här löd den:
”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att skillnaden mellan den civiliserade och vilda människan skulle vara så stor. Den är större än mellan ett vilt och tamt djur”.
Med den ”civiliserade människan” åsyftade han förmodligen sina anglosaxiska systrar och bröder. Jag önskar jag hade kunnat guida runt herr Charles på en barrunda i Bangkok, Pattaya eller Phuket. Helst då under en kväll då ett brittiskt fotbollslag visas på storbildsteve. Jag är övertygad om att den etnocentriske ”gentlemannen” skulle hysa de lättklädda flickorna på bardisken som mindre vilda än männen på barstolarna.
Nog om Darwin och hans dammiga, kvasikulturella teorier. Varför jag inledde med honom var av den enkla anledningen att jag faktiskt själv har haft mina tankegångar vinklade åt samma håll, om än inte fullt så främlingsfientliga.
Jag som tidigare tyckt mig vara en fördomsfri filantrop med ett öppensinnigt lynne för det obekanta. Under mitt första besök i Bangkok fick jag anledning till tvivel, och nödgades ta en tuff boxningsmatch med min sanna natur. Jag var bestört, förundrad och framförallt besviken. Av den exotiska bild jag målat upp för mitt inre fanns ingen likhet med vad jag mötte.
– Vad i helskotta är det här för dynghål? Vem återkommer hit frivilligt? Ja, det var sådana tankar som dök upp då jag stirrade ut över ett grådassigt Bangkok, genom ett repigt och lika dassigt bussfönster. ”Den stora mangon”, ”Änglarnas stad”, ”Orientens pärla”. Inget av dessa smeknamn som staden förärats i såväl turistbroschyrer samt i folkmun tedde sig passande för den mulna gegga som mina näthinnor tvingades bearbeta. Mer passande hade varit ”Asiens svar på Leningrad", eller varför inte “Den övermogna avacadon” (de brukar ju se så där inbjudande grådassiga ut).
Det var mitt första besök i staden. Tidigare hade jag bara nyttjat Bangkok som transfer. Jag kom från ett frodigt Udonthani och mottogs av skitig betong.
Klockan var fem på morgonen. Det var regnperiod, och jag mötte Thailands huvudstad en gryning då både jag och den stora mangon tycktes ha vaknat på fel sida. Min mage var i obestånd. Det var därför svårt att skönja något vackert bland alla de nya intryck jag matades med, samtidigt som allt jag kunde fokusera på var att inte släppa en blöt fjärt.
Till skillnad från Darwin äger jag ännu möjlighet till revidering av min förhastade slutsats. Något jag tänker ta tillvara på.
Det var inte staden som visade upp sitt fula plyte för mig. Det var helt enkelt jag som inte såg den. Det var jag som ännu inte upplevt den, och det var sedermera jag som skulle komma att förälska mig i den.
Men det skulle dröja ytterligare några besök innan jag riktigt kunde förlika mig med atmosfären som Bangkok erbjuder. Pulsen, trängseln, kommersen. Allt är det för mycket av. Åtminstone till en början. Men med tiden har det kommit att bli något jag saknar. Just pulsen, trängseln och kommersen.
Over and out/
