Fast nu hade han fått ett till, och med det barnbarnet hade han bestämt sig för att helt enkelt till 100% låtsas som att han inte kan något annat språk än meänkieli. Och på det sättet tror han att han kommer att lyckas att föra över språket. Tror han har rätt. Är ju bara att se på vilka thai/svenska barn som tillgodogör sig thai bäst här i Sverige, nämligen de vars mödrar ännu inte kan svenska eller kan det väldigt dåligt.
Samma gäller för mig och William.
Vi har som alltid pratat svenska med varandra, även fast vi ibland får för oss att vi ska lära mamma svenska eller mig thai.
Men det blir som krystat och jag märker så väl hur viktigt "känslospråket" är, alltså det språk man kan uttrycka sina känslor på bäst.
En sak som också är lite rolig är, när jag frågar William nåt på engelska, så svarar han med svensk brytning och när han pratar engelska med mamman, så är det thaibrytning.
Fast med flit liksom. För när han pratar med engelska kompisar (hans eller mina), så är det riktig engelska istället.
Men jag vet att samma gäller mig. Jag pratar finlandssvenska med mina svenskspråkiga släktingar i Finland.
Vad gäller barn som är lite blyga med att prata sitt andra språk, t.ex. svarar på svenska när de tillfrågas om något på thai är nog ganska naturligt.
Men jag har haft en himla tur med William, som bara ser lite finurlig ut när andra barn i skolan lyssnar på honom och mig, när vi pratar.
Och verkar väldigt stolt (liksom jag över honom) över att kunna ett konstigt språk, som ingen annan i skolan kan. 
Nåt som också är lite roligt med William är att uttal av finska ord, som han inte förstår något av, låter väldigt rätt och naturligt.
Fast mindre nu än för några år sedan och gissar att det ändå finns någon slags genetisk skillnad i hur olika språk är rent fysiskt, men som tydligen kan avläras med tiden.
Till sist kan jag väl än en gång konstatera att språk är oerhört viktigt och att vissa inte förstår det, ser jag som mycket tråkigt för dessa barn.
Har en kompis i Surin, som talar väldigt måttlig svenska, dålig engelska, men väldigt bra finska, alltså. Han har fått för sig att prata dålig svenska med sina barn.
Så dålig att jag oftast inte förstår vad han säger. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför.
Nej, prata det språk man kan bäst med sina barn, är ett måste.
Blir ett tråkigt uppvaknande senare annars...